Jag har inte varit sportjournalist i överdrivet många år och är inte heller särskilt gammal.
Men jag har följt sportens värld under nästan alla mina levnadsår och lärt mig hur idrottare och folk runt idrotten är, på ett ungefär. Jag har hunnit se och läsa tiotusentals (hundratusentals?) intervjuer och tänkt i efterhand att jag borde ha skippat många av dem.
De flesta personerna runt fotbollen är ungefär likadana och säger ungefär samma saker. Det är undantagen man fastnar för.
Man fastnar för Joel Cedergren.
Han är en vänlig människa
Cedergren hade redan varit i elitfotbollen ett bra tag som spelare och tränare när jag verkligen fastnade för honom under allsvenskans upptaktsträff 2019. Inte för att jag träffade honom, utan för att mina vänner hade en podd som intervjuade honom.
På den första frågan sa han att han själv är ”en vänlig människa”. Sedan kom samtalet in på om elitfotbollen verkligen är ett bra forum för Cedergren, med sin personlighet, att uttrycka sig själv i.
Det tyckte Cedergren – och det var svårt att hävda något annat då. För han hade precis tagit Gif Sundsvall till en succéartad åttondeplats i allsvenskan 2018 med en bländande fotboll.
Men sedan vände allt och Cedergren fick sparken när Gif Sundsvall åkte ur allsvenskan 2019. I Örebro SK, ett par år senare, blev han närmast utskrattad när han fick sparken efter en (!) seriematch. Det viskades om märkliga träningar där han ville instruera Nahir Besara i hur man slår en bredsida och träningar där spelarna knappt rörde på sig.
– Många undrar nog hur dålig jag är egentligen, sa Cedergren själv till ST.
Är besatt av Cedergren
Jag ska erkänna att jag är besatt av Cedergren. Jag har kastat mig över intervjuer med honom i flera år. Jag ville verkligen att han skulle lyckas i ÖSK och därför var jag verkligen besviken när det såg ut som att han inte längre kunde navigera alls inom elitfotbollen.
Värst var det för bara ett par år sedan när Gif Sundsvall låg hopplöst sist i superettan. Cedergren hade klivit in som sportchef ett halvår tidigare och gjort sig av med stadens son Linus Hallenius.
Fiasko igen – alltså. Det fanns inget som talade för en Cedergren-framtid i elitfotbollen.
Men då reste han sig på nio.
Cedergren gjorde en fantastisk tränarrekrytering som räddade ”Giffarna” och satte – trots stora sparkrav – ihop en spelartrupp som länge låg på övre halvan i superettan 2025.
Nu är det nog över
Hoppet om en stor Cedergren-succé ökade, men nu står vi ändå här igen. Bara något år senare.
Gif Sundsvall ligger sist i superettan och Cedergren tvingas lämna klubben.
– Jag har gjort så gott jag kan, säger han själv.
Det tvivlar jag inte på, Joel. Och jag tycker inte heller att man kan lasta dig för allt jobbigt som ”Giffarna” går igenom just nu.
Men vilken fotbollsklubb vill anställa Joel Cedergren i framtiden?
Kanske kan han få jobb som fotbollsutvecklare på Medelpads fotbollsförbund, föreslog en tidigare kollega med Gif-sympatier.
Men nu är det nog över inom elitfotbollen.
Jag är ledsen över att det inte längre finns någon plats för en av svensk fotbolls mest intressanta människor.