Så bra är Charli XCX:s nya album
Charli XCX
Music, Fashion, Film
Betyg:
Det är i dag närmast omöjligt att skapa en kulturell lägereld som alla kan samlas kring. ”Brat” för två somrar sedan var ett undantag. Brittiska Charli XCX målade med sitt sjätte album hela världen i limegrönt och alla från influencers till dåvarande presidentkandidaten Kamala Harris hade en ”brat summer”. Efter tio år i popbranschen var Charli XCX plötsligt den precis alla pratade om. Någonstans runt förra årets smått kaotiska konsert på Way Out West stängde hon ner brat-sommaren och gick vidare.
Den egentliga uppföljaren till ”Brat” (hon släppte tidigare i år även ett soundtrack till filmen ”Wuthering Heights”) kretsar mycket kring var man tar vägen efter en succé, när allt man siktat mot är uppnått. Med första singeln ”Rock music” fick ”Music, fashion, film” snabbt en stämpel som en rockplatta som vänder dansgolvet ryggen. En sanning med modifikation.
Plattans elva spår innehåller i och för sig fler (upphackade och distade) gitarrer och är inte lika självklara att dansa till som ”Brat”. Men ”Music, fashion, film” är fortfarande pop. Dock inte pop där Charli XCX på ett lika självklart sätt som tidigare i karriären tar avstamp i det nya just nu. Det svartvita omslagets herrar – musikern John Cale, modeskaparen Marc Jacobs och regissören Martin Scorsese – har en medelålder på 77 år. Låttiteln ”SS 2026” är typisk; säsongen vår och sommar 2026 är ju inte framtiden utan snart avklarad.
Textmässigt pendlar 33-åringen mellan det som uppfattas som väldigt personligt och rader som fyras av med ett brittiskt ironiskt leende. Ofta hittar hon rätt balans. ”Magic metal montana” är ett fint bästa kompis-brev till den ständige musikaliske partnern AG Cook, som skruvat fram plattans avskalade ljudbild. I ”Wink wink” lovar hon att hon inte är en dålig tjej längre – fram till att låttiteln skakar om allt. Som mest skarp och sårbar blir hon i Nirvana-doftande balladen ”I’m afraid” där alla osäkerheter väller fram.
Samtidigt går det inte att skaka av sig att ”Music, fashion, film” innehåller flera halvfärdiga idéer.
”Card declined” känns mest som trött konsumtionskritik och de upprepade refrängerna i ”2007” och ”Yeah” lossnar inte. Och visst är det kul att regissören David Cronenberg samplas i avslutande låten ”No one lasts forever”. Att höra honom 27 gånger på raken säga att inget varar för evigt ger dock inte den hypnotiska effekt som nog var tanken.
Med ”Music, fashion, film” går Charli XCX vidare efter det limegröna till något mer svartvitt. Ett underhållande men även lättsmält kapitel i en alltmer imponerande karriär.