Med en ikonisk öppningsscen och ett energiskt soundtrack blev Danny Boyles ”Trainspotting” snabbt en kultklassiker som skildrar heroinistens vardag med energi, svart humor och skoningslös ärlighet – och erbjuder en tredje väg bortom både socialrealism och yuppiekultur. Trettio år senare känns filmen mer relevant än någonsin, tycker Kerstin Gezelius.
”Choose life!”. I en av filmhistoriens effektivaste rivstarter jagas Mark Renton, en ung, snaggad och dödsblek Ewan McGregor, och hans kompisgäng genom Edinburghs gator till beatet av Iggy Pops ”Lust for life”, samtidigt som Rentons berättarröst smattrar fram en sarkastisk självhjälpsmonolog om att välja livet, vilket i Rentons tappning är detsamma som att välja frivilligt slaveri under konsumtionssamhällets ok, där det enda egentliga valen står mellan olika former av försäkringar, tv-apparater och själsdödande underhållningsprogram.
När han sedan slänger sig ner för en av de många trapporna och är på väg att bli påkörd av en bil, sätter han händerna på motorhuven och stirrar rakt mot föraren, det vill säga oss i publiken, med ett brett, extatiskt leende. Varför?
Vad har en skabbig och hålögd butikssnattare med snuten efter sig för anledning att vara så jävla nöjd?
Renton vet något som är bättre än karriär, familj och bolån med fast ränta. När polisjakten glider över i ett tids- och rumsupplösande montage, som banbrytande snabbt presenterar berättelsens nyckelpersoner, premisser och estetik, blir monologen, signerad Irwin Welsh, lugnare i tonen. Tills Renton sluter ögonen och faller, raklång bakåt och ur bild ner i en geggarkvart där en rosig bäbis kryper omkring på golvet mellan sprutor, sotiga skedar och lealösa unga kroppar.
Kontrasten mellan den desperata misären och den energiska, färgsprakande presentationen gav en hel generation britter, som rejvat och trippat sig igenom nittiotalet, upprättelse. Det var möjligt att se igenom hela den falska världen och ha livslust. Det var möjligt att berätta inifrån om drogerna, skildra njutningen, inte bara de vidriga konsekvenserna. Man behövde inte vara ett offer. ”Välj livet” eller kanske snarare ”välj liv”, var nyckelorden. Den odugliga, principlösa men entusiastiska knarkaren hade valt sitt liv och sin identitet. Å andra sidan hade han – paradoxalt nog – inget annat val.
För när arbetarklassen blir arbetslös, vad är den då? Ken Loach och Mike Leigh hade skildrat den övergivna tredjedelen av Maggie Thatchers 2/3-samhälle som en samling bleka, varmhjärtade och charmiga losers i träningsoveraller förpassade till grå, övergivna förorter. I genrefilmer och tv-serier framstod den snarare som en spegelbild av yuppiesamhället, med klättrande i hierarkier, brutalt våld, snabba cash och pengar som enda Gud.
”Trainspotting” erbjöd en tredje väg: Frihet. Renton och hans vänner känner ingen skuld. Efter det dagliga slitet som seriösa heroinister har de gjort sig förtjänta av sitt socialbidrag. De har inga förväntningar att leva upp till och kan definiera sig som de vill.
Budskapet gick knappast att förmedla i socialrealistisk form. Då skulle Rentons vision, eller livslögn om man så vill, pulvriseras. Världen måste formas efter hur den ser ut i hans huvud: långt ifrån romantisk eller vacker, men skruvad, färgstark, med drastiska växlingar mellan ångest och eufori.
Med sina målade, abstrakta kulisser och sitt frontala scentilltal ligger ”Trainspotting” inte långt från ”in yer face”-teatern, den våg av svart, levande dramatik som revolutionerade scenkonsten i Storbritannien under nittiotalet. Som chockerande illusionslöst, utan ideologiska eller psykologiska förklaringar och skalpellvass dialog uttryckte det existentiella och politiska krisläget i landet. Direkt, ocensurerat och med fysisk chockverkan så man inte skulle kunna värja sig. In your face.
Ewan McGregors galna, hålögda reklamleende i inledningen till ”Trainspotting” är sannerligen in-yer-face och Boyle varvar skickligt de absurt humoristiska passagerna med plötsliga ras ner i skitiga toaletter eller ännu värre helveten.
Men filmens rytmiska regi, Masahiro Hirakubos sensationella klippning, det förföriska ljudspåret där heroinisternas gamla idoler Pop och Reed gradvis byts ut mot Underworlds mörka, syntetiska extas – allt det där skyddade lite mot chocken. Man kunde välja att se ett grymt drama om en övergiven arbetarklass. Men man kunde också bara avnjuta en supersmart, rockvideoinspirerad partyfilm.
När hypen var som störst skyltade modekedjan FCUK helt i orange, Trainspottings färg, och det var nittiotal: man alltid kunde välja ironin. Reklam och konst har aldrig legat så nära varandra som då.
Trettio år senare har reklamglansen falnat men konstverket Trainspotting står sig. Mer än väl. Den virtuosa, becksvarta dialogen hörs bättre när tempot, relativt till filmmediets utveckling, har lugnat sig. Det politiska raseriet under den spexiga ytan är mer påtagligt. Det teatrala tilltalet är också oväntat uppfriskande och Boyles modiga rollbesättning, där alla har olika spelstilar som korresponderar med deras roll i gänget (Ewen Bremners fysiska teater är fortfarande förtrollande) ger filmen en commedia dell'arte-karaktär som skriver in den i evigheten.
För att inte tala om det brännande ämnet som snart bränner hål på samhällsväven. Var finns det dramatiker och filmare som kan berätta om dagens Storbritannien och attrahera en mångmiljonpublik från alla samhällsklasser, kön och åldrar. Det börjar bli bråttom.
Fakta.”Trainspotting”
Filmen bygger på Irvine Welshs roman från 1993 som skildrar ett gäng heroinister i Edinburgh under 1980-talet, med svart humor och visuellt nyskapande stil.
Fick svensk premiär 27 september 1996. Nominerades till en Oscar för bästa manus efter förlaga och blev genombrottet för regissören Danny Boyle och skådespelaren Ewan McGregor.
Regi: Danny Boyle
Manus: John Hodge, efter Irvine Welshs roman
I rollerna: Ewan McGregor, Ewen Bremner, Jonny Lee Miller, Robert Carlyle, Kelly Macdonald m fl
Finns att strömma på SF Anytime, Apple TV m fl
Läs fler texter om filmåret 1996: ”Breaking the waves” (12/6), ”Fargo” (19/6), ”Den engelska patienten” (26/6), ”Independence day” (3/7), ”Crash” (10/7) och ”Pusher” (17/7).