The Strokes
Reality awaits
RCA/Sony
ROCK Det dröjer numera ganska länge mellan The Strokes album, det här är deras första på sex år och tiden mellan föregångarna ”Comedown machine” och ”The new abnormal” var ungefär lika lång.
En första anledning till det lär ha varit eskalerande missbruk och fejderna i bandet som följde av det.
När hela kvintetten nu har passerat 45-strecket verkar harmonin vara betydligt bättre. Snarare anar man att det kanske är mer kreativa knutar som låter skivorna dröja.
The Strokes var det tidigaste 00-talets mest oemotståndliga band, som inte bara såg lysande ut utan med ep:n ”The modern age” blåste igång en sällsynt levande ny våg både för garagerock och det vi brukar kalla klassisk New York-rock.
Den snäsiga nonchalans som präglade de privilegierade Manhattan-spolingarna då limmade perfekt med musiken och gjorde debuten ”Is this it” till ett omistligt album. Men redan när uppföljaren ”Room on fire” kom var mycket av magin försvunnen. Möjligen fanns en del av förklaringen i en låttitel som ”Meet me in the bathroom” (som senare även blev titeln på en bok och en dokumentär om eran), The Strokes första år känns som ett ganska klassiskt exempel på vad som brukar kallas ”too much too soon”.
Deras sjunde album saknar alls inte poänger, särskilt finns det mer att gräva fram ur Julian Casablancas lyrik än det först verkar. Men vilket band The Strokes vill vara musikaliskt är lite klurigare att reda ut.
Under åren har de blandat upp de hamrande gitarrerna med analoga synthar och rötterna i Velvet Underground och tidig new wave med betydligt mer 80-talskolorerade dofter.
Om det handlar om självförakt eller experimentlusta är oklart men Casablancas har redan tidigare visat en fäbless för att lägga olika effekter på sin röst. I linje med titeln ”Reality awaits” dränker han åtskilliga av sångingsatserna här i autotune.
Det är märkligt och känns inte sällan helt onödigt men är också lite representativt för det lager av ironi och distans som alltid har omgärdat The Strokes. Det känns mer och mer som en belastning i den självreflekterande, för att inte säga självkritiska medelåldriga fas där inte minst Casablancas gärna tycks befinna sig nu.
Emellanåt fungerar det ypperligt. I det svärtade, sävliga öppningsspåret ”Psycho shit” har producenten Rick Rubin till exempel lyckats jaga fram något av det starkaste som det sentida The Strokes har spelat in, där autotune bara förstärker den förvridna, såriga känslan. Även i de tre avslutande spåren ”Liar’s remorse”, ”The fruits of conquest” och ”Tyrants of the mellow moon” gör The Strokes musik som de verkar bry sig om på riktigt.
Men med undantag för den charmiga singeln ”Going shopping” blir det lite mer komplicerat att engagera sig när det kommer ännu en lättflytande poplåt. Där låter The Strokes lätt som ett band som spelar in nytt för att de borde snarare än för att de verkligen vill.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik