Det går tio sekunder innan Sara-Vide Ericson säger ”knulla”.
En del av P1-publiken kommer säkert stänga av redan här, men jag ber er. Gör inte det.
Sara-Vide Ericson har fått 90 radiominuter att förfoga över, och sliter sig blodig för att slippa vara tråkig i en enda sekund.
Konstnären gör bisatser av det som hade varit utdragna traumaberättelser i ett vanligt sommarprat.
”När jag skilde mig – för att jag åkt med en isbrytare över ishavet i två månader...”, och så vidare.
Ord som ”cellgifter” mikrodoseras in i en detaljerad utläggning om hur man blandar rätt färg för att måla is.
Sara-Vide Ericson jobbar knappast emot bilden av konstnären som ett världsfrånvänt pretto.
43-åringen gör stor skillnad på ”tavlor” och målningar. En målning är en händelse, tydligen.
Jag känner mina ögon instinktivt börja rulla bakåt när Ericson förklarar att måleri måste vara på liv och död.
Det tror jag inte att det måste.
Men jag är ganska säker på att konstnärer måste få vara världsfrånvända pretton.
För inga andra liknar upplevelsen av ett besök på Munchmuseet i Oslo med ”en bröstvårta som sugs för hårt”.