Pinocchio unstrung
Betyg: 2
BIO. SKRÄCK. Storbritannien, 2026. Regi, manus: Rhys Frake-Waterfield efter Carlo Collodis sagoroman ”Pinocchios äventyr”. Med: Jack Art Gray, Robert Englund, Richard Brake, Cameron Bell. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.22.
Michael Tapper är filmkritiker på kultursidan.
Pinocchio är tillbaka och beredd att gå över lik för att bli en riktig pojke. Den här gången lägger han inte sin spjutformade näsa i blöt utan i blod. Floder av blod.
Seriemördande sagofigurer i slasherfilmer på låg budget som ”Winnie the Pooh: Blood and honey” 1 och 2, ”Bambi: The reckoning” och ”Mouse of horrors” har blivit en brittisk specialitet. Subgenren har till och med fått ett eget namn: ”Twisted childhood universe”, TCU.
Den som startade vågen av billiga snabbproduktioner av skräck för vuxna barn är regissören och manusförfattaren till bioaktuella ”Pinocchio unstrung”, Rhys Frake-Waterfield. Demonstrativt räcker hans filmer fingret åt landets högkulturella traditioner genom att fira orgier i plump sadism med tortyrporr och närgångna skräckelbilder på kroppar som styckas, organ som slits ut. Föregångaren är landsmannen Pete Walker, ökänd på 1960- och 70-talen för censurdebatterade slakt- och kannibalchocker som ”Frightmare”.
”Pinocchio unstrung” följer i spåren med en hafsigt konstruerad historia om hur galne vetenskapsmannen Gepetto (Richard Brake) skapar den levande trädockan Pinocchio (röst: Jack Art Gray) som kompis till skolmobbade dottersonen James (Cameron Bell). Grabbens plågoandar blir förstås måltavlorna för dockans utstuderade avrättningsmetoder. Och som extra skruvning pyntar sig den mordiske marionetten med valda delar från offren i hopp om att bli människa.
Frake-Waterfield slänger in referenser till bland andra ”Hajen”, ”Alla helgons blodiga natt” och ”När lammen tystnar” men saknar talang för att göra något kul eller intressant av dem. Det som höjer ”Pinocchio unstrung” ett snäpp ovan de tidigare TCU-rullarna är den hyfsade animationen sett till filmens modesta budget på en halv miljon pund. Inga taffliga plastmasker från leksaksaffären åtminstone. Å andra sidan har han inte lagt mycket tankearbete på manus- och regiarbetet.
Ekonomiskt verkar TCU-projektet ha lönat sig med råge, men skräp-auteuren själv har inte utvecklats konstnärligt. Så, kasta allt hopp om psykologisk trovärdighet, spänning och något som rimligen kan kallas underhållning. Filmerna är inget annat än lättköpt spekulation, dagsländor bortglömda fem minuter efter ridåfall.
Inbäddat innehåll