Miljöpartiet borde därför egentligen förlora rätten till sitt namn. Jag vet att det inte går, men vi kan åtminstone använda förkortningen MP som en påminnelse om ett Motarbetarparti.
Sverige har lyckats bättre än nästan alla andra länder genom:
- en mycket hög andel fossilfri elproduktion från vattenkraft och kärnkraft,
- omfattande användning av biobränslen i fjärrvärmen,
- en relativt energieffektiv industri,
- och därmed en ovanligt låg andel fossila bränslen i energisystemet.
MP har konsekvent motarbetat denna politik. Det är inte märkligt. Framgångarna bygger på kärnkraft, vattenkraft, teknikoptimism och framtidstro – värderingar som står i kontrast till partiets ideologiska utgångspunkter. För MP gäller i stället en långtgående tro på en detaljreglerad ekonomi och en ideologisk misstro mot ekonomisk tillväxt.
Den för MP obekväma verkligheten är att det just är kombinationen av kärnkraft och vattenkraft som har skapat utrymme för den snabba utbyggnaden av bioenergin. Det är denna kombination som gjort det möjligt för Sverige att minska utsläppen snabbare än de flesta andra europeiska länder.
Avvecklingen ökade fossilberoendet
Utan avvecklingen av fyra kärnkraftsreaktorer under den förra mandatperioden hade Sverige redan i dag kunnat minska sina – redan lägsta i Europa – CO₂-utsläpp per capita med ytterligare omkring en fjärdedel. MP:s politik gjorde oss i stället mer beroende av fossila bränslen och av energiimport från länderna kring Persiska viken. Det var en politik som motverkade klimatmålen.
Om Miljöpartiet tidigare hade fått sin vilja igenom skulle all svensk kärnkraft ha varit avvecklad i dag. Det finns ingen realistisk möjlighet att den hade kunnat ersättas enbart med vindkraft, även om vindkraften är ett viktigt tillskott till elförsörjningen. Verkligheten är skoningslös mot MP:s energipolitik.
Om den hade genomförts skulle Sverige redan på 1990-talet – när kärnkraften, vattenkraften och den växande bioenergin lade grunden för de kraftigt minskade utsläppen samtidigt som ekonomin växte – ha tvingats investera i den dåvarande socialdemokratiska regeringens alternativ för en förtida kärnkraftsavveckling: ett svenskt naturgasnät som skulle ha bundit samman landet med Stavanger i väster och Leningrad i öster.
Planerna var i slutet av 1980-talet mycket konkreta. De två första reaktorerna som skulle stängas i den förtida avvecklingen var tänkta att ersättas med ett gigantiskt oljekraftverk i Nynäshamn, samtidigt som naturgasen skulle introduceras i stor skala genom ett stort naturgaskraftverk i Lysekil.
Låt oss kalla partiet MP och glömma vad bokstäverna en gång stod för. De skulle lika gärna kunna stå för Mot tillväxt, Planekonomi – eller helt enkelt Motarbetarpartiet.
Vi som försvarade kärnkraften lyckades stoppa båda dessa projekt. Därmed undveks en utveckling som hade skadat svensk klimatpolitik svårt. Vi lyckades också se till att planerna på ett omfattande naturgasnät först hamnade i byrålådan och sedan i papperskorgen.
Det blev avgörande för att Sverige kunde utvecklas till ett av Europas ledande bioenergiländer. En sådan utveckling hade inte varit möjlig om ett naturgasnät hade byggts ut. Naturgas kännetecknas av höga fasta kostnader och låga rörliga kostnader, medan bioenergi har den motsatta kostnadsstrukturen. Ett utbyggt naturgasnät hade därför trängt undan bioenergin under lång tid.
Det är kombinationen av kärnkraft, – som MP vill avveckla – vattenkraft – som partiet återkommande har velat begränsa – och bioenergi, vars utveckling naturgasen hade hämmat, som tillsammans med god tillgång på el har stimulerat den teknologiska utveckling som har gett Sverige Europas lägsta CO₂-utsläpp per capita.
Låt oss därför, i ärlighetens namn, nöja oss med att kalla partiet MP och glömma vad bokstäverna en gång stod för. De skulle lika gärna kunna stå för Mot tillväxt, Planekonomi – eller helt enkelt Motarbetarpartiet. De motarbetar systematiskt den ekonomiska tillväxt som skapar innovationer, investeringar och ny teknik – de verkliga förutsättningarna för att långsiktigt skydda både klimat och miljö.
Gunnar Hökmark, ordförande för tankesmedjan Frivärld
Fotnot: Gunnar Hökmark var tidigare ledamot av Europaparlamentet. På 1980-talet var han Moderaternas energipolitiske talesperson och en av initiativtagarna till Sveriges tak för CO₂-utsläpp, som beslutades 1990.