Skjutningarna, sprängningarna och ungdomsrånen har tryckts ner. Asylinvandringen är den lägsta på 40 år. Inflationen är låg. Ekonomin växer. Arbetslösheten sjunker. Vårdköerna kapas. Folk får mer pengar i plånboken. Barnfattigdomen är den lägsta på ett decennium.
Men opinionen fortsätter att straffa regeringspartierna. Styrande partier backar förvisso nästan alltid under en regeringsperiod, men Tidöblocket ligger lägre i mätningarna än vad som normalt kan förväntas. Man riktigt ser desperationen krypa in under skinnet på Moderaterna. Vad gör vi för fel? Vi har ju levererat exakt vad väljarna beställde i valet 2022 – ändå riskerar vi att bli bortröstade?
Frågan röjer en något naiv syn på styrelseskicket. Det faktum att demokrati betyder folkstyre innebär inte att politiken är något slags medborgerlig önskelista.
Tvärtom får ofta genuint impopulär politik fortsätta val efter val. Länge var just migration och kriminalitet sådana frågor. Solida majoriteter ville ha färre invandrare och fler fängelsestraff. Men Rosenbad behövde aldrig bry sig.
Det finns liknande frågeställningar även nu. Aktiebolagsskolor och vinster i välfärden tycks vara här för att stanna, trots starkt folkligt motstånd.
Glappet mellan väljare och valda leder inte sällan till visst missnöje. Många tycks ha fått lära sig att demokrati ska medföra direkt genomslag för de mest populära opinionerna. Man kan i så fall förstå vreden. Men från makthavarens perspektiv är det inte självklart att det bästa är att ge folk vad de vill ha.
Titta bara bakåt. Sett till människans historia har vi – sedan den industriella revolutionen och demokratins genombrott – förverkligat himmelriket på jorden. Svälten är utrotad. Sjukvård och utbildning är tillgängliga för alla. Vi är hundrafalt rikare och tryggare än tidigare generationer. Under min livstid har både det materiella välståndet och den personliga friheten lyfts till tidigare icke tänkbara nivåer. Trots framstegen är missnöjet konstant. Eller rentav växande.
En mer cyniskt lagd statsman kan härav dra slutsatsen att politisk framgång knappast handlar om att uppfylla befolkningens önskemål. Tvärtom tycks receptet vara att ge precis så lite som krävs.
Möjligen kan det synbart motsägelsefulla förklaras rent mekaniskt. Ett framgångsrikt styre säkrar sitt stöd genom att samla motstridiga intressen omkring kompromisser. Alla tvingas ge och ta. En optimal jämkning innebär att ingen blir helt nöjd, men att ingen heller blir så missnöjd att systemet rubbas.
Folkstyre innebär att väljaropinionen får ett relativt stort inflytande över kompromissen. Men inte allt. Den ledare som vill sitta kvar bör kanske i stället anstränga sig för att varje betydande del av underlaget enbart får just så mycket som behövs för att acceptera uppgörelsen utan våld.
Med det synsättet hänger regeringsmakten på något annat än att leverera en god utveckling. Demokrati handlar inte om att ge folk vad de vill ha. Det gäller snarare att ge folk vad de tål. Och därvidlag får man acceptera att Socialdemokraterna har det historiska övertaget.