På bio längtar Odysseus intensivt efter hustrun Penelope och hemmet på ön Ithaka. Hemlängtan präglar också den svenska valrörelse som snart går in i sin mest intensiva fas. ”Vi gör Sverige till Sverige igen” utlovar Sverigedemokraterna medan Socialdemokraterna föreslår att ”Sverige ska bli mer som Sverige”.
Tankefiguren bakom det största och det näst största partiets slagord är att något har gått förlorat och att höstens val är ett tillfälle att ställa det till rätta igen. Hur kommer det sig att nostalgi – av grekiskans nostos (hemkomst) och algos (smärta) – blivit en kraftfull politisk drivkraft?
Den nostalgiska politiken har kritiker. ”Det är inte tiderna som har blivit sämre – det är du” hävdar författaren Johan Norberg på DN:s ledarsida (2/7). Nostalgin är en sorts psykologisk defekt, menar han. Människan är predestinerad att betrakta perioden när man själv stod på topp i ett förlåtande ljus och det kan utnyttjas politiskt. Att minnas sin ungdoms ljuva somrar är inget problem, men som kraft i politiken är nostalgin skadlig menar Norberg.
Problemet är att den här argumentationen inte överlever mötet med verkligheten. Svenska väljare har röstat för framtiden i hundra år. ”Vrid inte klockan tillbaka – Välj fortsatt välfärdspolitik” utropade Socialdemokraternas valaffisch 1948, till exempel. En deffad arbetare i bar överkropp driver handgripligen klockans visare framåt, mot ljusare tider.
När partierna försökt sig på nostalgi tidigare har det inte fallit väl ut. I valet 1991 stod en tillbakablickande socialdemokrati mot framtidsinriktade moderater. ”Sverige är unikt” försökte S med svartvita fotografier på valaffischerna. ”Vi kan leda Sverige in i Europa” lovade M – och vann stort.
Norberg har med andra ord fel. Människans hjärna har inte förändrats på ett decennium och vi är inte förutbestämda att rösta på partier som vill göra om Sverige som det såg ut när vi själva var 25 år.
En annan anti-nostalgiker är direktören Markus Uvell, som har en ny bok på väg om att det inte alls var bättre förr. I en sammanfattning på DN:s debattsida (20/7) presenterar Uvell en lista över allt som blivit bättre: Stigande bnp per capita, högre reallöner, minskad rökning …
Men Uvell övervärderar det materiellas betydelse. Köpkraft och bättre medicinteknik är inte oviktigt – men ännu viktigare är att vara respekterad, att ingå i gemenskaper och känslan av trygghet. Väljarnas missnöje beror på att den upplevda förlusten av dessa känslor inte kompenseras av en hög med ny teknik. Uvells försök att bevisa att nostalgin är objektivt felaktig faller platt.
Norberg och Uvell påminner om karaktären Pangloss i Voltaires roman Candide, han som säger att ”allt är ordnat till det bästa” och att vi lever i ”den bästa av alla möjliga världar”. Nostalgin äger politisk kraft därför att väljarna inte delar den uppfattningen.
Bakgrunden är att samhällsutvecklingen i viktiga avseenden gott på tvärs mot väljarnas önskemål. Det har till exempel länge funnits en kompakt majoritet mot att släppa in vinstintressena i skolan. Väljarna har länge tyckt att invandringen till Sverige är för stor. Och att den ekonomiska ojämlikheten är för hög. Vi har fått det liberala ”satsa på dig själv”-samhälle som Norberg och Uvell önskat – och vi gillar det inte. Det finns en längtan tillbaka till det som liberaler föraktfullt brukar kalla DDR-Sverige.
Odysseus kommer som bekant hem till Ithaka efter två decennier av krig och irrfärder. Kommer svenska väljare också få sin hemlängtan tillfredsställd?
Det är fullt möjligt att åtgärda flera av de samhällsproblem som gjort svenskarna missmodiga. Men för att komma hem till känslan av det Sverige som gått förlorat krävs mer än politik. Att återskapa ett skolsystem utan vinstintressen ligger innanför politikens domvärjo, men känslor av gemenskap och att vara respekterad kan våra styrande bara bidra till på marginalen. Det jobbet måste väljarna göra själva.
Alla vill leva i grannskap där det finns idrottsklubbar för ungarna och föreningar som bidrar med trivsel och samhällstjänster. Men det kräver att många fler av oss säger upp Netflix-abonnemanget och lägger tid på ideella uppdrag. Läsningen är mycket viktigt enligt de flesta, men vi sitter ändå och skrollar på mobilen istället för att ta upp en bok. Alla vill ha kvar småbutikerna i centrum som på 1990-talet, men vi vill också handla billigt på nätet eller på handelsplatsen vid motorvägen. Bekvämligheten vinner oftast över engagemanget.
Det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka. Och ska känslorna av stolthet, trygghet och gemenskap göra det fordras en bred folkrörelse. En rörelse bort från privat lyckomaximering och mot det gemensamma. Höstens val är på sin höjd det första steget på en sådan rörelse.