En sak får man ge SD och M i regionfullmäktige: de är ihärdiga i sitt motstånd mot Göteborgs just nu konstnärligt mest framstående scen.
I år efter år har man krävt att regionen ska stoppa stödet till Folkteatern. Med tiden har det kommit att te sig som en sorts lokalvariant av Catos ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”: stryp teatern nu.
Varför man profilerat sig i just den här frågan har fram till nu varit höljt i retorisk dimma. Hittills har det låtit som det alltid gör när politiker lindar in sitt förakt för kulturens immateriella värden i något som ger sken av att vara kostnadsmedvetet och ansvarsfullt. ”För dyrt, säljer inga biljetter, för svårt och utmanande, varför ska skattebetalarna ...”
Kort sagt: ett frieri till väljarnas populistiska maggropsreaktioner. Känslan av att man vräker miljoner över bidragsparasiterande mimartister som framför något obegripligt och tjeckiskt för en publik bestående av två, högst tre, personer: mimartistens närmaste anhöriga.
Vilket, i Folkteaterns fall, definitivt inte är fallet. Både ”Black rider” och ”Bobby Fischer bor i Pasadena” kommer till exempel tillbaka framöver – just på grund av det höga publiktrycket.
Det krävs trots allt ett ansenligt mått konspirationstänkande för att dra likhetstecken mellan Tjechov, Shakespeare och SAP.
Kanske var det därför som SD:s Pernilla Taxén Börjesson i veckan för en gångs skull formulerade sig lite annorlunda i regionfullmäktige. Hon försökte nu inte ens låta som en bekymrad kamrer som främst tänker på svarta siffror i budget. I stället var hon tydlig med att det rör sig om en ren positionering i ett kulturkrig.
”Ett sosseprojekt”, beskrev hon teatern. Och upprepar sedan ordet när GP Kultur:s Jan Andersson intervjuar henne.
Det är ett djärvt drag. För när Taxén Börjesson på detta vis vill sätta bilden av Folkteatern som ett slags krypterat inslag i valrörelsen, fjärrstyrt från Sveavägen 68, blottar hon samtidigt sin totala okunskap om både teaterns utbud och publiken som tar del av det.
Det krävs trots allt ett ansenligt mått konspirationstänkande för att dra likhetstecken mellan Tjechov, Shakespeare och SAP. Vari består sosseriet i de hyllade tolkningarna av ”Black rider”, Lars Norén och Maria Maunsbach? Och de kids som i dag hinkar öl på Folk och som i morgon tar klivet över tröskeln in till teatern – är de alla hjärntvättade unga örnar?
Naturligtvis inte. Det är bara det gamla vanliga, oinsatta gnället från människor som inte orkar ta del av det man polemiserar mot. Man utgår från en fördomsbild och låter den diktera retoriken. Med skillnaden att man den här gången inte dekorerar den med ord som ”budgetansvar”.
Det är förvisso deppigt. Men på en punkt ger jag faktiskt Taxén Börjesson rätt när det gäller sossar på teatern.
I höst spelar Folkteatern ”Peer Gynt”. Det FINNS onekligen beröringspunkter mellan titelpersonen och forne statsministern Göran Persson. Båda är skrävlande, självuppfyllda och alltmer maktfullkomliga strebers. Och får dessutom båda ihop det med en kvinna som heter Anitra.
Kanske underlag till ett nytt utspel i regionfullmäktige?