Den 23 juni har det gått tio år sedan britterna röstade för att Storbritannien skulle lämna EU.
Vägvalet var dåligt för både Storbritannien och Europa och därmed också för Sverige. Men sedan dess har mycket vatten passerat under Themsens broar och vi kan också konstatera följande: Förutom Vladimir Putin och Donald Trump har ingen gjort så mycket för att stärka Europas sammanhållning som Boris Johnson – Brexitkampanjens främsta affischnamn och sedan premiärminister 2019-2022.
Johnson har nog ett hjärta som både Putin och Trump saknar. Och även om han underblåste splittring så hade han inte i närheten av destruktiviteten hos de andra två. Inga likheter i övrigt alltså.
Men det EU-utträde som Johnson satte igång blev självklart varken så enkelt och lönsamt som han hade lovat. När han som premiärminister fick ta över den oreda han hade varit med och skapat, blev riktningen än mer kaotisk. Det var tre år lika bångstyriga och oförutsägbara som hans blonda kalufs.
Så även om det knappast var Johnsons plan att rädda EU-projektet – någon plan verkar för övrigt inte ha funnits för någonting över huvud taget – så blev det effekten. Först var det flera år med en smärtsam uppslitningsprocess. Den ställdes på sin spets när den ännu inte färdigläkta konflikten på Nordirland riskerades att slitas upp igen. Alla påmindes om att EU-projekten en gång föddes i just ambitionen att överbrygga historiska motsättningar och förhindra krig.
Därefter har problemet handlat om Storbritanniens gradvisa försvagning både inrikes- och utrikespolitiskt. Den konstruktiva ansatsen i Brexitidén var att Storbritannien skulle orientera sig globalt snarare än bara mot Europa. Idén om ett Storbritannien som återigen söker sig över världshaven för att vinna makt och rikedom kanske resonerade i den globalisering som ännu frodades 2016. Men tio år senare lever vi i en värld av geopolitiska spänningar och handelskrig, och då resonerar den inte.
Den brittiska ekonomin stagnerar. Företagens största marknad är trots allt EU, och avståndet över Engelska kanalen har ökat. Någon dynamisk injektion blev EU-utträdet i vart fall inte. Londons roll som globalt finanscentrum är inte längre lika självklar. Samhället är mer polariserat än på länge. Det är ingen slump att landet har haft sex premiärministrar under dessa tio år. Det som en gång var sinnebilden av en välsmord statsapparat är det inte längre.
Inför hela Europa har Brexit blivit ett sedelärande exempel på varför ett EU även med fel och brister är värt att hålla fast vid.
Då förutspådde både motståndare och anhängare till unionen att andra medlemsstater skulle följa efter. Det var det i dag länge sedan man hörde någon säga. Än mindre har sådana idéer något stöd.
”EU är en naturlig struktur för detta tydligare behov av europeisk kraftsamling både ekonomiskt och politiskt. Det har fått många att tänka om.”
Putin har med sin fullskaliga invasion av Ukraina och hot mot andra delar av omvärlden visat vad som står på spel. Det öppna och demokratiska Europa måste samarbeta.
Trumps återkomst som president blev på samma sätt ett bryskt uppvaknande. EU är USA:s största handelspartner och den säkerhetspolitiska sammantvinningen är sedan decennier fastslagen genom Nato. Inte ens detta är i dag en definitiv garant för att USA kommer att komma till undsättning om Europas frihet hotas. Europeiska regeringar – även den i London – har snabbt insett vad som borde ha varit självklart hela tiden, att det yttersta ansvaret för Europas säkerhet och utveckling vilar på Europa självt.
EU är en naturlig struktur för detta tydligare behov av europeisk kraftsamling både ekonomiskt och politiskt. Det har fått många att tänka om.
Inom EU har en sådan som extremhögerns Marine Le Pen tonat ned sin retorik mot EU. Italiens premiärminister Georgia Meloni – med liknande politisk hemvist – har konstruktivt samverkat med unionen. I Ungern röstade väljarna med överväldigande majoritet bort Viktor Orbán från makten. Han var Bryssels kanske högst profilerade motståndare inom EU, och viljan att orientera Ungern tillbaka mot Europa var en viktig drivkraft för väljarkåren.
Till och med Norge börjar få andra tankar. ”Den galna världen” har tvingat EU att ta fram verktyg ur lådan som förr inte användes så mycket, menade Norges utrikesminister Espen Barth Eide för en tid sedan i Financial Times. ”Precis de verktyg vi bestämde oss för att inte gå med i.” I augusti ska också Island folkomrösta om att återuppta medlemskapsförhandlingar.
Drygt tre fjärdedelar av européerna anser i dag att deras länder har gynnats av sitt EU-medlemskap. Lika många ser EU som ett stabilt område i en problematisk värld. Ännu fler stödjer ett starkare samarbete på försvarsområdet. Allt enligt Eurobarometer i maj.
I det politiska ledarskapet råder hög aktivitet för att stärka EU:s resiliens och konkurrenskraft. Probleminsikt saknas inte. Snarare borde fler känna självförtroende, inte minst över den tydliga lärdom som Brexit har blivit.
Tio år senare hörs också allt fler brittiska rop om att återvända till EU. Det kommer nog inte att hända. Att fatta ett sådant beslut skulle slita upp många av de sår som Brexit skapade. Sedan skulle det krävas en ny förhandling, utmattande för alla parter. Mer troligt är att Storbritannien och EU över tid glider allt närmare varandra på andra sätt.
Återigen kännetecknas EU av magnetism. Britterna har visat detta, även om det knappast var tanken den där gången för tio år sedan.