Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Nästan över en natt har jättevallmon slagit ut. Scharlakansröda fläckar blöder på silkespapper intill de avtäckta ståndarna och pistillen. Och på baksidan av ett kuvert skriver Emily Dickinson: ”I detta korta Liv / som bara varar en timme / Hur mycket – hur / lite – står / i vår makt.” Jag ser henne gå på de dammande ängarna någonstans kring Amherst. Vit klänning, outgrundlig blick.
Blommor är, skrev Dickinson, extas. Och hon ger bilden av tusenskönor blåsande på en sluttning. En extas till hälften rus, till hälften möda. Hitta källan någon, som ger så annorlunda strömmar, diktar hon retoriskt: Floods so contra. Eller, i sin kända dikt om hö, som rör sig genom höets livscykel en sommardag, där fjärilar och bin, dagg, sol, till och med vissnande, blir till en direktkontakt med livet som omsluter allt: ”Gräset har så få bestyr; / om jag ändå vore Hö –” (ur Erik Boson-Wahlbergs kommande Dickinsontolkning, Faethon).