Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | KLIMATPOLITIK
Den 17 juli, mitt under mitt under en av de värsta värmeböljor som uppmätts i Europa, presenterade EU-kommissionen sitt förslag till reviderad utsläppshandel. Utsläppshandeln är EU:s viktigaste verktyg för att få ner utsläpp av koldioxid från stora företag.
Tyvärr skruvas takten ner för hur snabbt utsläppen ska minska: stegvis från dagens 4,3 procent ner år till 1,7 procent från 2036. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari reagerade skarpt: förslaget ”rubbar spelreglerna för företag som investerat miljarder”.
Klimatministern har helt rätt i sak. Problemet är att hon protesterar mot en utveckling som hon själv banat väg för. Detta handlar inte om regeringens sänkta klimatambitioner och ökade klimatutsläpp i Sverige, som visserligen försvagar dess trovärdighet i denna typ av förhandlingar. Utan om deras konkreta agerande i förhandlingar i Bryssel.
Ambitionen i utsläppshandeln speglar nämligen en tidigare förhandling om EU:s klimatmål till 2040. Den svenska regeringen var där tidigt pådrivande för att tillåta ett kryphål som minskar ambitionen inom EU. Detta genom att införa så kallade internationella krediter, alltså möjligheten att betala för utsläppsminskningar i andra länder i stället för att genomföra dem här.
På pappret heter EU:s 2040-mål fortfarande 90 procents utsläppsminskning. Men med krediterna inräknade räcker det med 85 procent inom EU. Det är den sänkta ambitionen som nu märks av i nya förslaget till utsläppshandel. Konsekvensen av detta är dubbel. Dels innebär det mer utsläpp längs vägen till klimatneutralitet i EU år 2050, med konsekvenser som än värre värmeböljor och än större risk för en kollapsad golfström, för att ta några aktuella exempel. Dels innebär det att trycket på omställning skiftar från de industrier som drivs av gas och kol på kontinenten, de som har bäst förutsättningar att ställa om på kostnadseffektivt sätt, till andra sektorer, inte minst den svenska skogen.
Dessutom föreslår EU-kommissionen att man nu ska få använda internationella krediter, inte bara för att uppnå EU:s övergripande klimatmål, utan även i just utsläppshandeln. Problemet är att dessa krediter är högst osäkra och enligt en forskningsöversikt publicerad i Nature mycket sällan leder till permanenta utsläppsminskningar. Även detta var Pourmokhtari, med rätta, mycket kritisk mot. Men då kan man undra varifrån EU-kommissionen kan ha fått sin idé – kan det kanske varit från Pourmokhtari själv? Det är inte EU-kommissionen som har uppfunnit kryphålet. Den har vidgat ett hål som Sveriges regering hjälpte till att borra.
För den svenska industrin, inte minst det fossilfria stålet, är detta en mardröm, av två skäl. För det första ger det de företag som går före en stor konkurrensfördel när konkurrenterna får betala mer för sina utsläpp. En stor del av de över 1 000 miljarder i gröna industriinvesteringarna i norra Sverige hade aldrig skett utan EU:s utsläppshandel. För det andra undanröjer det den politiska stabilitet som gröna investeringar är så beroende av.
Ett tydligt exempel på kostnaden av att dra tillbaka gemensamt överenskomna spelregler finns i Spanien. Spanien var tidiga med att stödja näringslivets utbyggnad av solceller, men fick kalla fötter och drog retroaktivt tillbaka stöden, även efter att investeringsbeslut var fattade. Resultatet var en kollaps och ett totalt urholkat förtroende från näringslivet, vilket sköt upp omställningen med många år. Både prissignalen i sig, och förutsägbarheten, är alltså grundförutsättningar för de gröna investeringarna.
Den regering som tillträder efter valet i september får nu ta vid i förhandlingarna. Risken är att nuvarande regerings klimatfacit bleknar mot vad vi har framför oss. Jimmie Åkesson vill att hälften av ministerposterna i nästa regering ska tillhöra SD. Det kan alltså bli Martin Kinnunen (SD) som miljöminister som ska representera Sverige i dessa för vår planet så avgörande förhandlingar. Värt att minnas är att SD senast det begav sig röstade emot hela EU:s utsläppshandel (och i princip all annan klimatlagstiftning på EU-nivå).
Den 13 september avgörs vem Sverige skickar till förhandlingsbordet: de som vill täta hålen i klimatpolitiken, eller politiker som river själva fundamentet i densamma.
Jytte Guteland
riksdagsledamot (och tidigare ETS-förhandlare), Socialdemokraterna
Marcus Lindeberg Goñi
ordförande Klimatsossarna