David Zimmerman är poet och skribent på kultursidan.
Äntligen, Odysseusfeber! Jag kan knappast tänka mig en intressantare sommarplåga. Låt oss därför prata om varför Christopher Nolan i sin spektakulära megafilm så fullkomligt misslyckas med att göra den grekiske hjälten till en komplicerad man för vår tid.
För så här är det: Få fiktiva gestalter tillåter sig tolkas om av ständigt nya generationer som den mångförslagne, vilsekomne kungen från Ithaka. Inte minst för att han själv jämt skiftar form, byter förklädnad. Han räddar ju rentav sitt skinn undan cykloperna genom att kalla sig ”Ingen” – han kan vara nästan vem helst du önskar. Men tro mig. I Troja var Odysseus den mest samvetslöse av dem alla.
Ta exempel det gulligaste i hela ”Iliaden”: Astyanax. Han är den trojanska hjälten Hektors bebis och medverkar bara i en kort scen. Men! En av världslitteraturens mest kärleksfulla. Hur det slutar för Astyanax förtäljs i en förlorad del av den episka cykel som ”Iliaden” och ”Odysséen” ingick i. Pojken blir av ren mördarlusta nerkastad från ett torntak. Av Odysseus!
Att då på bioduken se samme man kvalfylld, ångerfull vandra genom ett brinnande Ilion, med blicken hos någon som redan grunnar på hur han ska lägga upp traumat för sin terapeut, är mer än annat lamt. Och väldigt synd! För jag är övertygad om att Odysseus hade kunnat få en betydligt mer brännande betydelse i dag, än blott ytterligare en man med ett lidande.
Varför? Jo, för att vi, precis som Akilles och Odysseus, lever i en tid av våld, lögner, krossade städer och mördade barn. Och: för att våldet oftast kommer i fredlig förklädnad.
”Iliaden”, om vi börjar där, är på många sätt en dikt om hur människor sugs upp i våldets dynamik och förlorar sig själva. Den målar en tidlös bild av kriget. Men sången, som sakta växer fram under 1200–700 f kr, är också en historiskt specifik krönika över bronsålderns nya vapenteknik och militära innovationer, och hur detta skapar nya geopolitiska villkor och en ny form av krigare. Där har ni Akilles.
”Odysséen” skildrar sannolikt en något senare tid, av fredligare slag. En tid efter den mörka, grekiska medeltiden, när stadsstater på både fastland och öar upprättar nya former av relationer genom diplomatiska förhandlingar, ekonomiska beroenden, politiska allianser och som befolkades av flexibla, kosmopolitiska handelsresenärer. Ett system som möjliggör en annan hjältetyp än den råa styrkans Akilles. Någon som mer liknar en liberal teknokrat av i dag – en politiker.
Vem är han egentligen? Tja, vem är egentligen en Obama, en Macron? Omöjlig fråga.
Det är nog därför just Odysseus är en av få som tar sig levande ur ”Iliadens” splattervärld och in i det där nya. Som politiker är ju exempelvis Akilles helt värdelös. Hela ”Iliadens” drama orsakas av att han, grekernas bålverk, riskerar sitt folks undergång för att han tjurar över en (förlåt) rätt random tjej. Akilles hör till hederns låsta, tungfotade värld. Grunden för ett värdesystem som kan producera en hjälte av hans mått utgörs av kleos, ”det ljudande ryktet”. Odysseus – nu pratar jag om Homeros version, inte Nolans – struntar blankt i sådant.
Makten är hans mål. Han pejlar snabbt miljön. Kan, när så krävs, vara den mest charmanta, artiga världsmänniska. Han ställer sig i bakgrunden när det fordras. Byter mask. Skämtar, berättar makalösa historier men yttrar knappt ett enda uppriktigt ord. Han fäller en tår vid exakt rätt ögonblick och segrar, gång på gång, genom att manipulera folks känslor. Vem är han egentligen? Tja, vem är egentligen en Obama, en Macron? Omöjlig fråga.
Många vill förpassa Akilles till ett barbariskt förflutet och lyfta fram Odysseus som civiliserad. Han är liksom vår kille. Men om inte Astyanax öde övertygat er om motsatsen än, så finns alltid ”Odysséns” tjugoandra sång. Här återvänder Odysseus till Ithaka och hamnar mitt bland de hundratals friarna som uppvaktat hans fru medan han varit borta.
Det är nu eposet når sitt klimax. Odysseus kastar av sig tiggarkappan och blottar vad han dittills dolt väl: slaktarens sida. Han skyfflar inte bara varenda skraj, bedjande friare ner i Hades under grisiga former. De tolv tjänstekvinnor som flörtat lite med friarna under hjältens långa frånvaro tvingas svabba upp sina älskares inälvor innan Odysseus med berått mod hänger dem och stympar deras kroppar.
Nolan försöker alltså rädda Odysseus likeability med psykologi. I filmatiseringen kallar sig Odysseus aldrig för ”Ingen”, för i linje med vår tids rådande sommarpratsideologi vill Nolan till varje pris göra Odysseus till någon. Han tvättar bort ”Odysséens” mörka humor och förser istället sin huvudperson med såväl uppriktighet som dåligt samvete.
Odysseus blir ytterligare en av Nolans traumatiserade, ofrivilliga manliga hjältar, alltför lätta att tycka synd om. Vi tycks bli lugna av att tänka oss bödlar som bra killar i dåligt sällskap, förövarna som offer.
Listiga Odysseus, till och med Nolan gick i din fälla. Och grejen är: gör vi inte alla, alltför ofta, just det? Litar vi inte lite för mycket på olika charmanta, slipade politikertyper som utger sig för barbariets motsats? Glöm aldrig vad en ”civiliserad” Kung Leopold var i stånd till i Kongo. Vad von Trotha gjorde i Namibia. Churchill i Dresden. Truman i Hiroshima. Johnson i Vietnam, och så vidare.
Homeros, vem eller vilka detta än var, lät sig aldrig charmas. I de båda eposen görs såväl krig/fred som civilisation/barbari till odugliga motsatspar. Lika oväntat som ”Odysséens” diplomatsaga slutar i ett tortyrläger, slutar ”Iliadens” bronsåldersblodbad med en värdig scen av kortfristig sympati mellan svurna fiender. Vi kommer snart ha glömt Nolans PTSD-hjälte. Men tack vare hans komplexitet lär vi aldrig bli färdiga med Homeros.
I synnerhet inte med dig, Odysseus.