GÖTEBORG. O-ringen är folkfesten för alla.
Erica orienterade för första gången.
Esther var med redan 1979.
Jan har bara två procents syn.
GÖTEBORG. O-ringen är folkfesten för alla.
Erica orienterade för första gången.
Esther var med redan 1979.
Jan har bara två procents syn.
Elitklassen hade ledigt när världens största orienteringstävling kom till centrala Göteborg på torsdagen. Men över 12 000 löpare förvandlade O-ringens tredje etapp till en folkfest i Slottsskogen.
Det här är tävlingen där det finns plats för alla, till och med för dem som aldrig har orienterat tidigare. Erica Johnsson från Göteborg slog följe med kompisen och den mer rutinerade orienteraren Elvira Sellgren för att prova på sporten för första gången.
Nervös?
– Nja, jag hittar ju i Slottsskogen, så jag tror inte att de ska behöva gå skallgång efter mig, säger hon med ett leende före start.
Kön för dem som ville anmäla sig på plats till tävlingens öppna klass och bara känna på hur det är att springa O-ringen ringlade sig lång. Behövde man lite råd kring karta och kompass var det bara att ställa frågor i tältet för nybörjare och ringrostiga.
Tävlingsområdet i Slottsskogen är det minsta i tävlingens långa historia, cirka en tiondel så stort som normalt, men Helena Sellgren, som tillhör O-ringens arrangörsstab, varnade för att underskatta terrängen.
– Det är mycket mer orientering än man tror, säger hon.
Orienterare från 40 nationer finns med när tävlingen arrangeras i Göteborg för första gången sedan 2004. Schweiziskan Esther Hasler med dottern Lynn Steiner höll med om att även en skog mitt i staden kan ha sina utmaningar. Mamma kommer inte ihåg hur många somrar hon rest till Sverige för att vara med på orienteringsfesten.
– Men jag vet att första gången var i Örebro 1979. Det är en härlig upplevelse, säger hon.
Alla var inte lika nöjda med att ha 12 000 orienterare in på knutarna. Ett bo för jordgetingar nära en kontroll gjorde att det lokala sjukvårdstältet vid sidan av skavsår och stukade fötter rapporterade ovanligt många getingstick.
Funktionärerna Jonas Nyberg och Niklas Grahn satt bakom målet och tog emot rapporter från löparna om vilda djur som observerats. Redan vid tiotiden på förmiddagen hade det kommit in 39 stycken.
– Sedan vet vi ju inte om det är ett rådjur som rört på sig som observerats flera gånger. Vi planerar noggrant före tävlingen för att skydda djurlivet, men det är tyvärr alltid något djur som kommer i kläm, säger Nyberg.
För dem som sprang vilse i skogen under skolorienteringen måste Jan Thorin från Karlstad vara alla tiders hjälte. 14 år gammal förlorade han synen över en natt och har i dag bara två procents syn, men det hindrar honom inte från att springa O-ringen – i år för tredje gången tillsammans med ledsagaren Tomas Yngström.
– Jag är tillräckligt dum för att försöka mig på det här, säger han med ett stort leende.
Thorin berättar om hur han drabbades av mental ohälsa och att orienteringen och annan idrott blev ett sätt för honom att må bättre. Nu vill han inspirera andra med funktionsnedsättning att komma ut och ”röra på sig och höra fågelkvitter”.
Han tror sig vara den ende i Sverige med så allvarlig synnedsättning som orienterar och medger att det är en utmaning.
– Jag höll på i över två timmar båda de första etapperna. Den här banan passade mig lite bättre, säger han.
Men tävlingsdagen är inte slut. Efter målgång skyndar Thorin tillsammans med sin ledsagare iväg till stadsdelen Nya varvet, där det tävlas i precisionsorientering, en gren där man går mellan kontrollerna och där kartläsning står i centrum.
Orienteringsskytte är en annan form av skogssporten som går att prova på under veckan. Orienteringsfamiljen fortsätter att växa.