Svärtan
Ska bli kul med en svensk ”Stranger things”, tänker jag – driven som jag är till idioti i en värmebölja utan slut. Och i skärgårdsmiljö dessutom, det svenskaste vi har! Förhoppningsvis med stänk av både ”Widow’s bay” och ”Hajen”. Kanske till och med lite Bergman som krydda?
Jo man tackar. Dumheten är det sista som överger recensenten.
Sommaren 1985, vilket även är titeln på John Ajvide Lindqvists roman som ”Svärtan” bygger på, sammanstrålar traditionsenligt ett gäng tonåringar ute på Särsö. Veckan tidigare har en av dem drunknat under mystiska omständigheter. Andra missöden och tragedier står snart som spön i backen.
Så att vi inte ska glömma bort årtalet bildar Live Aid en fond till handlingen, liksom det strösslas med ett överflöd av andra tidsmarkörer. Och det låter väl mysigt och bra, precis som ”Stranger things”?
Nej, för till skillnad från Netflix mastodontsuccé har ”Svärtan” sällan någon känsla för hur man tajmar detaljerna, eller överhuvudtaget för vilken funktion de ska fylla.
Ett enda exempel: en scen där ett tiotal ungdomar samlas och festar tonsätts med … Billy Idols ”Dancing with myself”. Märk väl, inte som kidsens musikval på plats utan som själva soundtracket för oss i publiken. Vad fan ska det låtvalet betyda? Ingenting. Någon i produktionen gillar den gamla dängan, det är allt. Så då smäller man på med den. Case closed.
Ja, nä. Kanske är det i själva verket amatörglädjen som är det svenskaste vi har.
Ännu värre är det dock ställt med manuset. En vacker dag kommer förhoppningsvis scener ur ”Svärtan” att spelas upp som avskräckande exempel på hur fruktansvärt träiga, sega och förnumstiga dialogerna en gång var i svenskt drama.
Hade det hjälpt att korta varje övertydlig, överlastad scen med en tredjedel? Absolut. Men ett sådant ingrepp hade ändå inte rått bot på det grundläggande problemet, som stavas humorlöshet.
”Svärtan” är nämligen bottenlöst, tröstlöst befriad från varje ansats till komisk elegans. Inte en enda gång på sex avsnitt säger eller gör en rollfigur någonting roligt. I ett tidevarv där danskar, amerikaner, finnar, fransmän, britter, polacker – till och med tyskar! – i decennier har lyckats ladda skräck och drama med skratt, där traskar den grå massan av svenska manusförfattare vidare med grötmyndig uppsyn genom ett träsk av självförvållad tristess.
Men någonting gott måste väl ändå finnas att säga om den här produktionen? Jodå, ganska mycket. Snyggt filmat som attan. Vacker och dessutom fint varierad originalmusik. Rolf Lassgård är som alltid kolossalt bra, om än underutnyttjad. De yngre skådespelarna kämpar berömvärt för att då och då slita av sig manusets tvångströjor. Monstret, en sjöjungfru, är perfekt avvägt: slemmigt men karismatiskt, livsfarligt men ack så sårbart, precis som jag antar att Ajvide Lindqvist en gång drömt henne.
Den övergripande dramaturgin är det inte heller något fel på: en mordgåta med övernaturliga inslag och orättvist utpekade misstänkta, där somliga växer med tragiken medan andra sjunker ihop. Men vad hjälper det när de enskilda scenerna är så förbannat tråkiga.
Hopp finns faktiskt för dialogen i svenska manus: ”Kalifat”, ”Stenbeck”, ”Tunna blå linjen” och ”Jakten på en mördare” är några titlar som visar vägen. Desto mer obegripligt är det hur ordväxlingarna kan bli så torftiga som i ”Svärtan”. Kraven måste höjas. Vi har ett vackert, kargt, robust språk. Släpp lös det!