Så är det nog. Drömmen om det lyckliga livet är för många synonym med drömmen om den egna trädgården. Att vara nära det som växer och frodas. Att få iaktta och uppleva förändringarna över tid, årstidernas växlingar, ljusets skiktningar, grönskan som kommer tillbaka år efter år. Hur stor eller liten trädgården än är, rymmer den ett universum i sig, en mikroversion av den större världen.
”Vad gör en trädgård till en så viktig beståndsdel av en utopi?”, frågar sig Olivia Laing i boken ”Den tidlösa trädgården”. ”Den är varken en bondgård eller en vildmark, även om den kan gränsa till båda dessa ytterligheter. Det betyder att den står för mer än bara nytta, den omfattar skönhet, njutning och glädje, samtidigt som den eftertryckligen förblir en plats för både arbete och fritid, en plats som tillfredsställer såväl puritaner som sybariter.”
”Den tidlösa trädgården” är en fenomenal bok, komplex och passionerad, specifik och myllrande. Den är också full av motstridigheter och konflikter och berättar om sitt ämne med kritisk vetgirighet.
Den har sin grund i ett livslångt trädgårdsintresse, men boken handlar i lika hög grad om trädgården som samhällelig frågeställning. I sättet att måla upp en större bild med hjälp av precisa detaljer påminner den om Laings genombrottsbok ”Den ensamma staden” (2016) och detta är en lika rik och mångfasetterad berättelse.
Idén om naturen blir politiskt laddad och en fråga om vem som äger marken
Laing beskriver framväxten av det engelska trädgårdslandskapet i ljuset av kolonialismen och industrialismens kapitalackumulationer. De enorma rikedomar som skapas av slavhandeln och Syd- och Mellanamerikas tobaks-, socker- och kaffeplantager, omsätts i luxuösa herresäten med omgivande parker och planteringar.
Idén om naturen blir politiskt laddad och en fråga om vem som äger marken. Samtidigt ser Laing det allmänna trädgårdsintresset och längtan efter skönhet som något av en motståndskamp, ett sätt att ta hand om det som växer, när resten av världen är på väg att rasa.
I augusti 2020 tar Olivia Laing och hens partner, poeten och bibliotekarien Ian Patterson, över ett äldre hus i grevskapet Suffolk, inte långt från engelska östkusten. Huset har tillhört landskapsarkitekten och trädgårdsexperten Mark Rumary som bodde där i närmare 50 år, från 1961 fram till sin bortgång 2010. Men nu är trädgården förfallen och boken berättar om det långsamma och utdragna arbetet med att återställa miljön och ge den nytt liv.
Nej, någon vanlig trädgårdsbok är inte ”Den tidlösa trädgården”
I trädgården finns bland annat ett magnifikt mullbärsträd från början 1600-talet. Laing skriver om hur själva ordet ”landscape”, enligt Oxford English Dictionary, börjar användas först kring 1600, och får sina etymologiska preciseringar bland annat via John Miltons barockepos ”Det förlorade paradiset”. Milton var inte bara en avancerad poet utan också statssekreterare för främmande språk i Oliver Cromwells regering.
Laing låter olika passager i Miltons bok fungera som ett språkligt bollplank för sina ekologiska resonemang, och detsamma gäller John Clares romantiska landskapspoesi och William Morris tankar om växandet och den viktiga relationen mellan samhället och naturen, formulerade ungefär 200 år senare.
En annan av Laings inspirationskällor, och något av bokens hemliga samtalspartner, är filmregissören och konstnären Derek Jarman. Under de sista åren av sitt liv skapade Jarman en paradisisk trädgård på en klipperstrand i Dungeness, i en miljö av grus och flintstenar där i princip ingenting kunde växa. Anteckningarna från detta arbete samlades i boken ”Modern Nature”.
Nej, någon vanlig trädgårdsbok är inte ”Den tidlösa trädgården”. Däremot har den vissa likheter med två andra böcker som berättar om trädgården som undantagstillstånd, Nina Burtons Livets tunna väggar (2020) och Rebecca Solnits Orwell’s Roses (2021).
Det som binder dem samman har med Covid att göra och avspeglar det som sker när blicken ställs om. Det handlar om att se, men också om att göra motstånd mot tidens nedbrytande effekter (i original heter Laings bok ”The Garden Against Time”).
Så här formulerar Laing villkoren: ”Det som fångade min uppmärksamhet tog jag itu med, precis som en redaktör går igenom en text och söker efter sådant som inte hör hemma där, sådant som skymmer sikten eller bryter flödet.”
Synd på en så bra bok att det svenska förlaget missat att sidhänvisningarna till använda citat och källor bara flyttats över från det engelska originalet. I den svenska översättningen finns de på helt andra sidor och går följaktligen inte att hitta.