Svärtan
Betyg: 4
STRÖMMAD SERIE. DRAMA. Sverige, 2026. Skapad av: Amy Deasismont, Melina Maraki efter John Ajvide Lindqvist. Med: Linus Rogsgård, Ture Nerman, Stina Kristiansen, Nelly Anderbro, Rolf Lassgård. Längd: 6 avsnitt/0.45. SVT Play.
Malin Krutmeijer är medarbetare på kulturredaktionen.
Förtrollande sång men vassa tänder i ett slemmigt jättegap – hon är inte precis någon söt Disney-varelse, sjöjungfrun som 14-årige Johannes hittar på en obebodd ö i Stockholms skärgård. Han och hans killkompisar har puttrat dit i en plasteka med utombordare för att visa sig tuffa inför varandra. Nu sätts kaxigheten på prov.
De har precis sammanstrålat på paradisiska Särsö där de hela barndomen tillbringat somrarna, när de möts av nyheten att en bofast pojke hittats död i vattnet vid grannön Svärtan bara några dagar tidigare. Såklart blir de uppskrämda. Just därför måste de dit. Sedan blir ingenting sig likt.
Johannes insisterar på att de ska ta med sjöjungfrun hem – de kidnappar henne kan man säga – och gömma henne i en sjöbod. Hon är det mest fascinerande väsen han mött, men kompisarna är inte lika imponerade: ”Det är typ en missbildad fisk”.
Ja, alla är inte lika mottagliga för det magiska i tillvaron. Även om sjöjungfrun onekligen liknar en klassisk symbol för ”det kvinnliga” som hot, så representerar hon mest av allt barndomens fantasi och öppenhet för det som rör sig bortom den profana vardagen. Även om likheter finns så är det här inte ”Stranger things” – det är mer uppväxtdrama än fantastik.
Barndomsvärlden är oundvikligen på väg att gå förlorad. De tonåriga vännerna är på väg att bli några andra än vad de varit, och ytterst är det vad tv-serien ”Svärtan” handlar om. I John Ajvide Lindqvists romanförlaga ”Sommaren 1985” skildras förlusten i ett vemodigt skimmer. Det är en fin bok men lite ljummen, så det är helt rätt att tv-manusförfattarna Amy Deasismont och Melina Maraki skruvar upp temperaturen.
De tar sikte på det omtumlande inre och mellanmänskliga drama som puberteten är, och skildrar det med ett djupare allvar än romanen. Faktum är att tv-serien är bättre: de har tagit romanens bästa delar och utvecklat dem.
Den omsorgsfullt uppbyggda miljön är Saltkråkan fast 1985. Det betyder mammor i färgglada, geometriskt mönstrade storskjortor, pappor i träningsoverall med mintgröna revärer, läskiga hårdrockskillar i jeansjacka, gamla Bregott-paket, rökning inomhus, blå eyeliner, puffärmar på ylletröjor och en väldig hajp runt välgörenhetskonserten Live Aid som direktsändes på tv. På seriens soundtrack dansar Billy Idol med sig själv och Marc Almond sjunger ”Tainted love” – kanske mest för Johannes som inte passar in i det nya heterosexuella spel som har uppstått mellan killar och tjejer.
Kompisgängets dynamik har förändrats. Killarna har blivit upptagna med sin manlighet, som definieras mot tjejerna som i sin tur brottas med hur blicken på dem ser ut. Vuxenvärlden omkring dem framträder plötsligt med alla sina fula sidor: bråk och blodtörstigt skvaller, flirtande på fyllan, självupptagenhet och självgodhet.
Allt det här skildras pricksäkert och utan klyschor, ur tonåringarnas perspektiv. Personporträtten är verkligt fina. Mattias – strålande spelad av Ture Nerman – är inte så bekymrad utan i färd med att befästa sin roll som hygglig top dog bland kompisarna. Helena (Nelly Anderbro) är däremot redan totalt desillusionerad inför det vuxenliv som väntar medan huvudpersonen Johannes (Linus Rogsgård) är en alienerad iakttagare. Från sjöboden kallar sjöjungfrun på dem från sin fångenskap.
Det vilar ett stort, suggestivt mörker över denna soldränkta sommarserie – något väldigt mänskligt och väldigt tragiskt. Det är lätt att tycka om ”Svärtan”. Ett litet minus dock för några illa skrivna repliker som ligger dåligt i munnen på de unga, orutinerade skådespelarna. Och ett till för John Ajvide Lindqvists visserligen trygga men helt meningslösa berättarröst.
Inbäddat innehåll