I dag står Kina för omkring 70 procent av världens brytning av kritiska metaller. Europa är nästan helt importberoende och Peking har redan visat sig berett att stänga kranen när det passar makthavarna där. Ryssland byggde samma slags hållhake med gasen, i decennier, medan Europa såg på och hoppades på det bästa.
Men Sverige ska inte vara en bricka i spelet mellan Putin, Trump och Xi. Det räcker inte längre att hålla tummarna och hoppas att containrarna kommer fram. Vi måste bli mer självförsörjande.
”Krisen kom inte som en blixt från klar himmel.”
För Sverige har redan sett vad som händer när politisk ideologi får gå före verkligheten. Fem somrar sedan höll Sverige på att stanna: när Mark- och miljööverdomstolen avvisade Cementas ansökan om fortsatt kalkbrytning i Slite hotades tre fjärdedelar av landets cement.
Bostadsbyggen, vägar, sjukhus – och totalförsvarets utbyggnad – hängde i en skör tråd.
Krisen kom inte som en blixt från klar himmel. Redan 2018 utvidgade Löfvenregeringen – med Miljöpartiet på miljöministerposten – Natura 2000-området kring Slite, trots att Cementa i klartext varnat för att fortsatt drift kunde bli omöjlig.
Socialdemokraterna satt bakbundna av sitt regeringsunderlag; Miljöpartiet välkomnade öppet avvecklingen av svensk basindustri.
Till slut tvingades riksdagen rädda landet med en hastigt ihopslängd undantagslag som Lagrådet sågade – för alternativet var att låta samhällsbygget tvärnita. Ett ansvarstagande land försätter sig inte i den sortens läge.
Nästa gång gäller larmet inte cement, utan om grafit, kobolt eller sällsynta jordartsmetaller – och då är det Kinesiska kommunistpartiets politbyrå som står mellan svenska fabriker och deras råvara.
Stryps leveranserna stannar tillverkningen av batterier, halvledare och stridsflyg: elbilarna blir dyrare, elnäten sårbarare och försvarets beställningar försenade. Så beroende är vi redan av beslut som fattas i huvudstäder där ingen behöver ta hänsyn till svenska väljare.
”Vägen från fyndighet till färdig gruva har blivit alldeles för lång och osäker.”
Men Sverige står inte utan alternativ. Vi sitter bokstavligen på trumf i vår egen berggrund. Vi är EU:s ledande producent av järnmalm och har kända förekomster av grafit, kobolt, fosfatmineral och sällsynta jordartsmetaller.
Ändå går bara knappt en procent av världens prospekteringsinvesteringar hit, eftersom vägen från fyndighet till färdig gruva har blivit alldeles för lång och osäker.
Det ska vi ändra på. Regeringen ska utreda hur den samlade handläggningstiden hos myndigheterna för att öppna en gruva kan kortas. Vi inrättar en ny samlad myndighet för miljöprövning och utreder hur staten kan vara med och bidra till finansiering av de projekt som är viktigast för vår självförsörjning.
Och där gruvorna finns ska också värdet synas. I dag går det offentligas andel av mineralavgiften rakt in i statskassan, oavsett var i landet gruvdriften bedrivs. Men lokalsamhället och dess investeringar är nödvändiga för all gruvdrift.
Därför tillsätter vi en utredning som ska pröva hur en större del av intäkterna kan stanna kvar i de kommuner där gruvdriften faktiskt sker.
Det här är ingen strid mellan miljö och utveckling. Sverige ska ha höga miljökrav. Det här är en fråga om ansvar mot bekvämlighet. Det är bekvämt att säga nej här hemma och sedan köpa metallerna från annat håll. Men gruvorna försvinner inte för att vi blundar. De flyttar bara till platser där kraven är lägre, insynen sämre och regimerna mindre pålitliga.
Vi har berggrunden. Vi har industrin. Vi har kompetensen. Nu måste vi också ha den politiska viljan att tillvarata allt detta. Låt oss släppa loss kraften i de svenska naturtillgångarna. Låt oss bygga Sverige starkt igen.
Ebba Busch (KD), energi- och näringsminister