Det finns händelser som skakar en hel stad. Knivattacken mot den femåriga flickan på Furutorpsplatsen i Helsingborg är en sådan.
Det är bland det värsta som går att föreställa sig. Ett barn angrips mitt på dagen, i en park där andra barn leker och deltar i sommarlovsaktiviteter. Flickan knivskärs i halsen och förs allvarligt skadad till sjukhus.
När något så fruktansvärt händer väcks starka känslor och många frågor. Vad var det som hände? Vem gjorde det? Varför? Kunde attacken ha förhindrats? Finns det risk för att något liknande händer igen?
HD har som lokaltidning ett självklart ansvar att försöka ge svar. Att vara på plats, tala med vittnen och ansvariga, granska myndigheternas agerande och steg för steg försöka förklara vad som ligger bakom en händelse som påverkar tryggheten i hela Helsingborg.
Men just i detta fall är den journalistiska uppgiften ovanligt svår.
Både den utsatta och den misstänkte är barn.
I veckan kunde vi på HD avslöja att den som misstänks för mordförsöket är en 12-årig pojke. Tillsammans med tidningen Expo kunde vi också berätta att det finns en koppling mellan pojken och ett Tiktok-konto som har delat hyllningar till skolskjutare och andra massmördare.
Det är uppgifter med ett mycket stort allmänintresse.
Samtidigt väcker publiceringen svåra medieetiska frågor.
En tolvåring är inte straffmyndig. Han är ett barn och befinner sig i en särskilt utsatt situation. Han är misstänkt, inte förklarad skyldig, och någon säker förklaring till dådet finns ännu inte.
Inte heller kan vi idag slå fast att den digitala miljön förklarar attacken, det kan vi inte. Men det är viktigt att försöka förstå vilken nätvärld den misstänkte pojken kan kopplas till.
Vi kan koppla Tiktok-kontot till en mejladress som tillhör en närstående till pojken och kan konstatera att när kontot startas för ett antal år sedan ger innehållet intryck av att ha publicerats av ett barn. Det finns också bara ett barn i hushållet och aktiviteten på kontot upphör tvärt efter det fattas beslut om LVU sent på torsdagen. Däremot kan vi inte med säkerhet slå fast vem som har gjort varje inlägg eller delning. Inte heller vet vi vilken betydelse innehållet kan ha haft för det som hände på Furutorpsplatsen.
De reservationerna är inte små brasklappar. De är avgörande.
Vår uppgift är att redovisa vad vi vet, hur vi vet det – utan att exempelvis röja källor – och vad vi ännu inte kan belägga. Vi ska inte fylla tomrummen med spekulationer eller göra en tolvåring till symbol för något större innan fakta finns på bordet.
Det stora allmänintresset ger oss inte ett frikort att ohämmat berätta allt vi vet. Därför har vi inte publicerat uppgifter som gör det möjligt att identifiera honom eller andra i hans närhet. Vi har också varit återhållsamma med uppgifter om den femåriga flickan och hennes familj.
Den hänsynen handlar inte om att undanhålla viktig information. Den handlar om att skydda två barn från ytterligare publicitetsskada, utan att avstå från att berätta det som är relevant för att förstå händelsen.
Att vi nu kan publicera nya uppgifter är resultatet av ett omfattande journalistiskt arbete.
Sedan de första larmen kom har våra reportrar och fotografer varit på plats. De har talat med vittnen, boende, juridiska ombud och andra källor och följt myndigheternas arbete.
När det gäller polis och åklagare har det varit locket på. Det är förståeligt med tanke på brottets natur, den pågående utredningen och att både offret och den misstänkte är barn. Men det har också inneburit att HD har behövt lägga ett komplicerat pussel och luta sig mot klassiskt journalistiskt fotarbete.
Våra reportrar har sökt egna källor, begärt ut och tröskat handlingar, sökt i register och kontrollerat uppgifter från flera håll. Att identifiera den misstänkte och kartlägga den digitala miljö som kunde kopplas till honom har krävt tid, tålamod och stor noggrannhet. Där har vi bland annat kunnat berätta om den nätkultur där skolskjutare och andra massmördare glorifieras och sätta den digitala miljö som pojken kan kopplas till i ett större sammanhang.
Det är journalistiskt fotarbete i ordets verkliga mening. Ett pussel där varje uppgift måste kontrolleras och där helheten inte kan publiceras förrän underlaget är tillräckligt starkt.
Det är den lokala journalistikens uppgift när den behövs som mest: att söka svar, skapa sammanhang och berätta det som är relevant, också när frågorna är svåra och hänsynen måste vara stor.
Men arbetet är inte avslutat. Den viktigaste frågan, varför detta kunde hända, saknar fortfarande ett säkert svar. Polis och åklagare fortsätter sin utredning, och det kan bli aktuellt med en bevistalan där en domstol prövar om pojken har begått gärningen.
Också HD:s granskning fortsätter. Vi kommer att söka svar, kontrollera nya uppgifter och berätta det vi kan belägga. Men vi kommer inte att glömma att det bakom varje uppgift finns barn och familjer som redan befinner sig mitt i en tragedi.
Vårt ansvar är därför dubbelt: att komma så nära sanningen som möjligt och att inte orsaka större skada än vad allmänintresset kan motivera.