Motor city
Regi Potsy Ponciroli, med Alan Ritchson, Shailene Woodley, Ben Foster, Pablo Schreiber.
FILMRECENSION. Det är som en serietidning, fast utan pratbubblor.
Trots det intressanta greppet blir ”Motor city” med Jack Reacher själv, Alan Ritchson, mest schabloner.
ACTIONTHRILLER. Detroit, 1970-tal. John Millers (Alan Ritchson) liv förändras när han blir kär i Sophia (Shailene Woodley). Hennes före detta pojkvän, gangstern Reynolds (Ben Foster), har kontakter inom polisen och ser till att John döms för ett knarkbrott han inte begått – ett straff på 25 års fängelse – för att få bort honom ur bilden och vinna tillbaka henne. Därefter följer den klassiska kampen mellan ont och gott.
Saknar dialog
Filmens stora usp är att den nästan helt saknar dialog; högst fem repliker yttras under hela speltiden. I stället bärs berättandet av ett stjärnspäckat soundtrack med David Bowie, Fleetwood Mac, Donna Summer och flera andra.
Det är ett intressant grepp, men resultatet blir att filmens karaktärer reduceras till endimensionella och klichéartade schabloner. Särskilt Sophia framstår mer som ett objekt för männens självförverkligande än som en egen person.
Dånande sjuttiotalsklassiker
Många scener spelas dessutom ut i slow motion, ackompanjerade av dånande sjuttiotalsklassiker eller svulstig stämningsmusik, som om filmen ständigt försöker överväldiga tittaren.
Ironiskt nog leder den dialoglösa formen inte till större tolkningsutrymme. Tvärtom skriver filmen publiken på näsan gång på gång och lämnar väldigt lite åt fantasin. Resultatet blir en plastig sjuttiotalsskildring.
Till filmens försvar är den serietidningsliknande estetiken sannolikt själva poängen. Men när stil får väga tyngre än innehåll blir ”Motor city” mer poserande än engagerande.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.