Aftonbladets Arne Norlin fångade i sin recension lite av vad som har blivit den främsta attraktionskraften i ”Stand by me”. Han skrev:
”Åh vad jag känner igen mig. Smygröka och killsnack och trassel med föräldrar/lärare och den alldeles speciella fysiska humor som pojkar i förpuberteten ägnar sig åt”.
Det var nog både killar och tjejer som kunde känna igen sig i vänskapsskildringen. I filmen är nostalgin knuten till 1959, men så här 40 år efter premiären av ”Stand by me” är det lätt för oss som var barn då att tänka på filmen som del av just 1980-talsnostalgin.
Vi kanske inte jagade mytomspunna döda kroppar ute i naturen, men visst lekte vi i skogen, duckade för mobbare och lät fantasin gå på högvarv. I mitt och mina kompisars fall ledde det till flitigt serietecknande.
Lyftes som huvudperson
När regissören Rob Reiner tog sig an Stephen Kings originalberättelse ”Höstgärning” (”The body” på engelska) såg han något i manuset som skulle hjälpa till att göra filmen speciell.
King fokuserade på de fyra pojkarna som en enhet, men Reiner insåg att en av dem behövde lyftas som huvudperson, så att tittaren kunde särskilt identifiera sig med honom. Valet föll på Gordie, spelad av Wil Wheaton. I Gordie såg Reiner en grabb med dåligt självförtroende som behövde gå igenom en mognadsprocess för att i slutändan göra det som blir hans räddning: att börja skriva.
I slutet av filmen görs kopplingen tydlig mellan Gordie och Stephen King. Men Rob Reiner identifierade sig också med Gordie och såg filmen överlag som en egen kamp för att frigöra sig från skuggan av sin framgångsrike komikerpappa, Carl Reiner.
När inspelningen av ”Stand by me” var hotad fick en av de mest värdefulla kontakterna som Rob Reiner hade odlat under sina tidiga år i nöjesbranschen rycka ut.
Orsaken till krisen var rent affärsmässig: produktionsbolaget hade sålts till Columbia och de var svalt inställda till ”Stand by me” och ville lägga ner. Tv-legenden Norman Lear, som hade skapat komediserien ”Under samma tak”, där Reiner fått sitt skådespelargenombrott, gick in med 7,5 miljoner dollar för att få filmen färdiginspelad. En vän till familjen Reiner. Han hade fullt förtroende för Carls pojk.
Originaltiteln ”The body” lät dock för mycket som en skräckfilm. Manusförfattaren Raynold Gideon berättade på en dvd-utgåva av filmen 2000 att Reiner kom på titeln ”Stand by me” och att det accepterades av alla inblandade ”som det minst dåliga förslaget”.
Det var ett genidrag. I slutscenen glider filmen så snyggt över från den vuxne Gordie (Richard Dreyfuss) vid datorn till eftertexterna och Ben E Kings smäktande, bitterljuva 60-talslåt.
Ljus och mörker
För många av de unga skådespelarna blev det ett genombrott. Kiefer Sutherland och Jerry O’Connell gick vidare till att ha hyfsat framgångsrika karriärer inom film och tv. Wheaton har medverkat i flera ”Star trek”-serier som tonårsgeniet Wesley Crusher.
Men livet såg mörkare ut för flera av de andra medverkande. Corey Feldman började missbruka droger och ska ha utsatts för sexuella övergrepp (men också anklagats för att själv ha begått övergrepp). River Phoenix dog av en överdos på en gata i West Hollywood 1993. Och Rob Reiner mördades i hemmet förra året, troligtvis av sonen Nick.
Med den vetskapen i ryggen, och ju mer åren går, blir det knappast mindre vemodigt varje gång vi ser om ”Stand by me”.
Men visst lever filmen kvar på alla sätt. Varje sommar firar småstaden Brownsville i Oregon ”Stand by me”-dagen 25 juli. Där spelades filmen delvis in. Då blir det cruising med 50-talsbilar, guidade rundturer, tävling i blåbärspajätande (precis som i filmen) och allt avslutas förstås med filmvisning utomhus klockan åtta på kvällen.
Gissa om de laddar för 40-årsjubileet nu.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.