Storslaget – men utan verklig berättarglädje
”House of the dragon” är ömsom imponerande, ömsom frustrerande
Publicerad 2026-06-21 09.00
TV-RECENSION I den tredje säsongen av ”House of the dragon” känns avståndet till ”Game of thrones” både mindre och större än någonsin.
Det är lika storslaget och intrikat, men ytligare, ryckigare och mer humorlöst.
House of the dragon
Säsong 3, del 1-4
Av Ryan Condal och George RR Martin, med Emma D’Arcy, Matt Smith, Olivia Cooke, Ewan Mitchell, Steve Toussaint, Sonoya Mizuno, Fabien Frankel, Matthew Needham, Tom Glynn-Carney, James Norton, Phia Saban.
FANTASYDRAMA. ”House of the dragon” är tillbaka med en tredje säsong. Och HBO, som nu satsar stenhårt på en växande ”Game of thrones”-franchise som nästan har börjat osa lite Marvel, har delat ut en så lång lista med händelser, skådespelare, dödsfall, tidpunkter, relationer och omständigheter, med mera, som inte får nämnas, att man får väga sina ord på guldvåg för att inte trampa i spoiler-klaveret.
Men, i stora och svepande drag:
Inbördeskriget om järntronen mellan de två olika Targaryen-falangerna rasar för fullt. Och i den ena ringhörnan har Rhaenyra Targaryen (Emma D’Arcy) en plan för att ta över huvudstaden King’s Landing och utropa sig själv till drottning.
Och i den andra finns ett alltmer splittrat gäng med Targaryens och Hightowers. Rhaenyras allt galnare halvbror Aemond Targaryen (Ewan Mitchell), som nu kör sitt eget race fullt ut. Hans äldre bror kung Aegon II (Tom Glynn-Carney), som är vanställd för livet och tvingas ge sig ut på rymmen som fattiglapp. Och den stackars mamman Alicent Hightower (Olivia Cooke), som helt har släppt sin moderliga lojalitet och nu mest försöker vara förnuftets röst, släcka bränder och minimera skador.
Andra viktiga figurer är, nu som förr, Rhaenyras sluga make, tillika farbror, Daemon (Matt Smith), som Rhaenyra aldrig riktigt vet var hon har, och inte vi tittare heller. Och den legendomspunna sjöfararen och Rhaenyras allierade Corlys ”the Sea Snake” Velaryon (Steve Toussaint), vars två oäkta söner (Abubakar Salim och Clinton Liberty) nu tar större plats i berättelsen.
Och bland säsongens nya ansikten står James Norton ut som befälhavaren Ormund Hightower, som är kusin till Alicent och har smidit stora planer för att hålla Rhaenyra borta från tronen.
Han har en otrolig karisma, i en roll med potential att sätta lite färg på den här serien. Vilket behövs, även om den här tredje säsongen inleder med att leverera det spektakulära slaget Battle of the Gullet, som sedan följs av en annan verkligt avgörande händelse.
Det är storslaget, fartfyllt och händelserikt, tv på blockbuster-nivå, och i efterföljande episoder finns både avancerade hovintriger, ett tydligt klassperspektiv, och åtminstone en liten gnutta av den humor som originalserien hade men som har saknats här.
Men det finns också en brist på innovation och glädje i berättandet, och en ryckighet som ger helheten ett dåligt flyt; säsongens första två avsnitt känns som en dramatisk säsongsavslutning, medan del tre med sin nya spelplan ter sig som den verkliga säsongspremiären. Och trots – eller kanske snarare på grund av – alla drakar och allt trolleri med visuella effekter, känns de mänskliga insatserna lägre än vad de bör göra så här långt in i en serie.
Det var lättare att tro på och bry sig om karaktärerna i ”Game of thrones”, som var en mer dynamisk produktion i både ton och visuellt uttryck, och också vassare på att kombinera det grandiosa, övergripande världsbygget och maskineriet med de mindre, personliga drivkrafterna bakom intrigerna.
Och vis av erfarenhet från tidigare säsonger, som har inletts starkare än vad de har avslutats, vågar jag inte riktigt tro på att ”House of the dragon” äntligen ska peaka.
Även om flera av skådespelarna, allra mest D’Arcy, Smith och Cooke, fortsätter att imponera, och de nya avsnitten faktiskt bitvis matchar ”Game of thrones” när ”Game of thrones” var som bäst.
Den tredje säsongen av ”House of the dragon” har premiär på HBO Max den 22 juni.