”Sjömannen från Gibraltar” är långt ifrån Marguerite Duras bästa verk, men den förkroppsligar kärlekens gäckande väsen och får läsaren att skälva av förväntan, skriver Valerie Kyeyune Backström.
Sommarscenen
I DN Kulturs artikelserie återvänder skribenterna till bländande ögonblick som etsat sig fast.
Sommaren är en tid av motsägelser. Å ena sidan: storslagna planer, romantiska solnedgångar, underbara resor, semesterflörtar, upplevelser. Å andra sidan: varats olidliga tråkighet – det är som att sommaren tillåter den att svälla, bre ut sig. Sysslolösheten, de tomma städerna, planerna som aldrig blev av. Sällan kan man vara så uttråkad, så olycklig som på sommaren.
Allra mest storslagen blir förstås eländet, ledan när den kombineras med något större. Som en förälskelse.
I Marguerite Duras ”Sjömannen från Gibraltar” från 1952 möter vi en mycket miserabel man i efterkrigstidens Europa. I åtta år har han arbetat för kolonialdepartementet, kopierat födslo- och dödsattester. Han lever i Paris med en kvinna han inte tycker om, och ett jobb som han hatar. Under några stekheta semesterdagar i värmeböljans Florens bestämmer han sig för att ändra sitt liv.
”Det var ingen temperatur för människor men inte heller för djur. En schimpans strök med av hettan i ett zoo och fiskarna kvävdes ihjäl. De ruttnade och smutsade ner vattnet i Arno, det skrevs om det i tidningarna. Asfalten var mjuk. Jag kan tänka mig att all älskog hade förvisats från staden. Inte ett barn torde ha avlats de dagarna. Och inte en rad skrivits, annat än i tidningarna som uteslutande ägnade sig åt hettan. Hundarna fick vänta på nådigare väder för att para sig. Mördarna tvingades skjuta upp sina brott och de förälskade försummade varandra. Man visste inte längre vad intelligens ville säga. Förståndet var slappt och kom inte på något. Individualitet blev ett relativt begrepp vars innebörd undgick en.
Allt börjar med en slumpmässig inbjudan från en lastbilschaufför. Han tvingar med sig sin trista tjej till den lilla kustorten Rocca där chauffören brukar tillbringa helgerna. Där sker sönderfallet snabbt. Protagonisten dricker sig full, dumpar sin brud – och möter en mystisk kvinna. Amerikan kallas hon, hennes 36 meter långa lustyacht glittrar vid havet. Hon är mycket vacker, mycket rik och uppges vara på jakt – efter en sjöman från Gibraltar.
Det är förstås början på en storslagen och rätt märklig kärlekshistoria. Vår protagonist överger allt för att följa denna kvinna, hjälpa henne i sökandet efter hennes stora kärlek. De har sex, dricker whiskey, och tillsammans med besättningen sätter de fart efter den förlorade. Snart älskar de också varandra. Men det blir en svår kärlek, som i och med deras uppdrag bär med sig sitt eget slut.
”Sjömannen från Gibraltar” är långt ifrån Marguerite Duras bästa verk. Den översattes till svenska först 2010, och kanske finns det en anledning till det. Om Duras andra romaner är koncentrerade, korta mästerstycken är ”Sjömannen från Gibraltar” inget av detta, i stället är den en utdragen historia, lång och stundtals nästan tjatig och riktningslös, som om den trampar vatten. Om ”Halv elva en sommarkväll” är ett oklanderligt mästerverk, är ”Sjömannen från Gibraltar” mer utav en oavslutad process, en roman av en författare som fortfarande söker sin form. Det gör inget. Tvärtom.
För mig har den samma undanglidande kvaliteter som den oklara sjöman romanens kvinna svärmar för. Kanske är det just det ofullbordade, det ofullständiga i romanen som gör den så lockande. Jag har läst den så många gånger, ändå glömmer jag bort detaljer, romanens andra halva är upplöst i mitt minne, förvånar mig varje gång. Det spelar ingen roll. När jag läste den för första gången, för närmare 16 år sedan, förändrade den allt. Mitt sätt att skriva, mitt sätt att tänka, mina svärmiska drömmar. Nu får värmeböljor, ensamhet, ja till och med djup olycka en del av mig att skälva av förväntan: när som helst kan allting förändras.
Ibland kommer jag på mig att söka detta – romantisera tristess, leta värmeböljor. Spendera somrar i öknen, 46 grader varma dagar där varje andetag gör ont. När som helst kan jag närma mig mitt stora äventyr.
För ”Sjömannen från Gibraltar” är framför allt ett förkroppsligande av kärlekens gäckande väsen. Eller nej. Kärlekens ouppnåeliga ideal. En kärlek som bara kan existera på avstånd, något man bara kan nå några veckor, några månader åt gången. Men hela livet måste man jaga den, längta efter den, söka den i varje främlings ansikte.
”‘Han älskar mig inte’, sade hon. ‘Han kunde ha levt utan mig, utan vem som helst. Man brukar säga att om man saknar en enda människa är världen tom på människor, men det är inte sant. Saknar man världen kan ingen människa fylla den med människor igen. Jag fyllde aldrig världen med människor åt honom, aldrig. Han var som alla andra, som du, han behövde Yokohama, de breda boulevarderna, biograferna, valen, arbetet, allt. Vad var jag, en kvinna, i jämförelse med allt det där?’”
I Duras händer får sommarolyckan något vackert, nästan välsignat över sig. Däri finns ett löfte: när du minst anar det kan ditt liv vändas upp och ner; den stora, stora förälskelsen dyka upp. Och när den kommer, måste man inte följa den? Och när man en gång haft den och sedan förlorat den, är inte det enda rimliga att jaga den, över hav och länder, den runda jordens alla kontinenter?
Amerikanskan, som egentligen är fransyska och heter Anna, berättar gradvis om hennes och sjömannens romans för vår protagonist. Hon var servitris på båten, han en förlist och nästan döende sjöman utanför Gibraltar. Han tas ombord, tas omhand om, och Anna och han inleder en affär. Precis som i en bra skräckfilm är Duras sparsam med detaljerna: förstår att det romantiska, liksom det läskiga, blir mindre när vi får se föremålet i närbild. Det är i luckorna, i det aldrig ifyllda kärlekens mysterium bor. Sjömannen får därför aldrig mer än vaga konturer. Han är en mördare, och desertör från Främlingslegionen. Han bär en sällsam elegans. En dag går han i land i Shanghai och återvänder aldrig. Några gånger har de sammanstrålat sen dess. Men vi får aldrig ens veta hans namn.
”‘Så du upplever en stor kärlek alldeles ensam på havet?’
Från och med den stunden lovade jag mig själv att inte ge henne någon förklaring, om jag en dag – man kunde ju aldrig veta – förstod denna märkliga historia bättre än hon.”
Detta konstaterar vår protagonist i början av han och Annas relation. Självklart får han rätt, eller det tror jag i alla fall, för varje år blir jag mer säker på att det måste vara så.
Men hur den faktiskt slutar? Yachten brinner upp vid Kongos kust. Anna köper en ny. Det nyfunna paret fortsätter sin jakt. De fortsätter leta efter den förlorade sjömannen från Gibraltar. Och jag? Jag letar bara efter Anna.