Patti Smith Quartet
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 800 (utsålt). Längd: 101 minuter. Bäst: ”Nine”, ”Fireflies” och ”Beneath the southern cross”. Sämst: Det är bra att Patti får vila lite men i övrigt tillför kanske inte Lou Reed- och George Harrison-låtarna som bandet kör utan henne så mycket.
Det har inte saknats chanser att uppleva Patti Smith på landets scener de senaste 30 åren.
Sverige är ett favoritland för New York-rockikonen, inte minst efter Polarpriset 2011, och publiken här har givit massor av kärlek tillbaka.
Jag har sett henne, och inte sällan blivit golvad, vid ganska många av dessa Sverige-besök men inser med viss förvåning att det är hela åtta år sedan senast, på Way Out West 2018.
För så känns det ju inte alls. Men så är hon också ständigt närvarande i den popkulturella samtiden, med nya böcker och fotoutställningar, olika sorters aktivism eller kanske bara några rader poesi då och då på Instagram.
När Smith nu ställer sig på Cirkus scen för den första av två kvällar är det tre år sedan senaste Sverige-besöket, då hon gjorde hela fem spelningar. Dessutom mitt i industrisemestern. Men hennes trogna fans sluter upp, än en gång. Båda gigen är utsålda.
Den bländande karisman är intakt och looken tidlös och evig: svart kavaj, vit t-shirt, jeans, boots. Försvinnande få slänger lika självklart coolt upp ena foten på en monitorhögtalare. Men den där sortens konstant vibrerande blixtnedslag av klassisk gitarrock som vi minns får vi kanske inte riktigt längre från Patti Smith.
79 år gammal har hon tonat ned yvigheterna – hälsan tar ut sin rätt även för gamla protopunkare – och låter rentav bandet spela två covers utan henne för att få hämta andan på en stol vid sidan av scenen.
På senare år har hon kallat sig och sina musiker för Patti Smith Quartet, vilket i princip betyder att mångårige sidekicken och gitarristen Lenny Kaye liksom lika mångårige trummisen Jay Dee Daugherty saknas. Basisten, keyboardisten och gitarristen Tony Shanahan är kvar men de elektriska gitarrerna sköts numera av Pattis son Jackson Smith och trummorna av skotten Seb Rochford. Irländske Oisín Murray hoppar in lite på bas och keyboards.
Det föryngrade bandet både förvaltar och tar sig friheter med många av de där ikoniska 70-talslåtarna som gjorde Patti Smith till Patti Smith. Hennes son har nedre Manhattans elgitarrtradition med sig sedan modersmjölken men tillåter sig inte sällan en tilltalande jazzig approach.
Det är heller inte de gamla rockobligatorierna som slår hårdast i kväll. Smith hittar istället längre när hon månar om att påminna oss om att hon alltjämt är en aktiv konstnär, via i sammanhanget nyare nummer som ”Nine” och ”Peaceable kingdom”.
Lika mån är hon om att berätta varifrån hon kommer, här tydligast i en cover på The Doors ”The crystal ship” som hon knyter ihop med storyn om hur en märklig Jim Morrison-dröm inspirerade gamla ”Horses”-låten ”Break it up”.
Men det är faktiskt när hon får flyta iväg i makligare, friare poetiska nummer som ”Fireflies” eller den alltid mäktiga ”Beneath the southern cross” som kvällen verkligen glöder till. Särskilt när hon i den sistnämnda ber oss höja våra armar, känna blodet, livet och inte minst friheten, den som vi måste slåss för varje dag.
”Glöm inte att använda er röst”, som hon ropar efter ständiga finalnumret ”People have the power”.
Där och då får hon ännu en gång all annan musik att kännas lite futtig.
Så även om vi kanske fått mer högenergiska gig förr råder inga tvivel om att Patti Smith alltjämt brinner.
Patti Smith Quartet spelar på Cirkus även i kväll.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik