Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
En valrörelse som domineras av partiernas inbördes relationsproblem urartar lätt till en såpopera, där alla glömmer att valet också handlar om att ställa krav på regeringsmaktens utövande fyra år framåt. Under lång tid kunde Socialdemokraterna leva på bilden av dem själva som regeringsdugliga. Så är det inte längre. Om det var något som vi lärde oss under åren 2014–2022, så var det just detta.
På tisdagen publicerade Internationella valutafonden, IMF, sin årliga granskning av Sveriges ekonomi. Ett dokument för nationens kreditvärdighet och därmed räntorna. Betyget blev utmärkt och regeringen var heller inte sen att citera de positiva omdömena.
Sverige får beröm för sunda statsfinanser, stabila institutioner och sina ekonomisk-politiska ramverk. Regeringen får stöd för den ”ackommoderande” finanspolitiken – läs skattesänkningarna. Tillväxten beräknas till två procent och reallönerna väntas stiga. Inflationen förutsätts vara fortsatt låg och arbetslösheten minskar.
IMF varnar för hushållens skuldsättning. En varning som illustrerar den politiska risken att rösta rödgrönt. Saneringen efter de politiska missgreppen från mitten av 1960-talet till slutet av 1980-talet innebar bland annat en omfördelning av skuldbördan på bostadsmarknaden. Hushållen tog över bostadsfinansieringen från staten när räntesubventionerna avvecklades. Det var ett sätt att spara bort de kroniska budgetunderskotten och öka effektiviteten på den kapitalmarknad som idag är ett föredöme i EU.
Skuldbördan har visserligen ökat men också tillgångsvärdena. Bland annat därför att fastighetsunderhållet, särskilt i flerfamiljshus, har förbättrats avsevärt och hushållen sparar mer själva.
Hushållen kompenserades genom att förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatterna avvecklades och kunde därigenom klara finanskrisen 2007 utan att fastighetspriserna kollapsade. Hushållens balansräkningar förblev intakta. Sänkta inkomstskatter stärkte likviditeten när räntorna steg. IMF föreslår fler reformer för att öka produktiviteten på bostadsmarknaden.
IMF:s kalkyler förutsätter alltid att den rådande politiken fortsätter. Men är det så säkert? De rödgröna har inget gemensamt budgetalternativ. Däremot är skattehöjningarna många i Magdalena Anderssons regeringsunderlag. Fastighetsskatt, höjda kapitalskatter och ökade energiskatter sänker tillgångsvärdena. Tillsammans med högre inkomstskatter och kortare arbetstider kommer det att undergräva hushållens betalningsförmåga.
Sverige riskerar också en skattedriven inflation med stigande räntor som följd. Allt talar för att den ekonomiska politiken efter ett regeringsskifte blir ett giftpiller i hushållskassan och för landets ekonomi.
IMF:s betyg efter fyra år med Elisabeth Svantesson som finansminister tillför ännu ett område där regeringen har levererat. Den samlade bilden av en regering som uppfyller sina åtaganden förstärkts nu av att ännu ett kärnområde har förvaltats väl.
Dugliga fackministrar förtjänar beröm. I synnerhet när de jämförs med sina närmaste företrädare som misslyckades med det mesta. Men regeringsarbetet är ett lagarbete, där statsministern är både lagkapten och tränare. I Sverige har regeringschefen medvetet getts en särskilt stark ställning för att riket ska kunna styras effektivt som en konstitutionell demokrati och demokratisk rättsstat.
Under Kristerssons ledning har reformarbetet fått ny fart efter åtta år av rödgrön passivitet.
Kristersson har till skillnad från Palme, Fälldin och Reinfeldt inte haft en egen riksdagsmajoritet. Han har hållit samman en regeringskoalition med ett stödparti utanför regeringskretsen.
Man behöver inte jämföra med Löfvens år som statsminister eller Magdalena Anderssons för att inse att Kristerssons fyra år utan allvarliga kriser är en prestation i sig. Fälldins låsningar i kärnkraftsfrågan skapade utrymme för folkpartiets intriger för att själva få bilda regering. Bildt hade att kämpa med ett folkparti som i regeringen var delat i den ekonomiska politiken och ett centerparti, där partiledaren satte jaget före laget. Dessutom hade han Ny demokrati att tampas med. En utmaning, men då från SD, fick alliansregeringen att tappa tempo 2010.
Carl Bildt som statsminister lyckades på bara tre år och trots den allvarligaste allvarligaste finansiella krisen sedan Kreugerkraschen ändå hantera ett konkursmässigt bankväsende, privatisera statsföretagen, genomföra viktiga reformer inom vård, skola och högre utbildning, slutföra EU-förhandlingarna samt övertyga ryssarna om att lämna militärbaserna i Baltikum.
Under Kristerssons ledning har reformarbetet fått ny fart efter åtta år av rödgrön passivitet. Sverige har ersatt en tvåhundra år gammal säkerhetspolitisk doktrin med en fullt genomförd anslutning till Nato. Försvaret har påbörjat en motsvarande anpassning och Sverige har drivit på ett säkerhetssamarbete kring Östersjön som har gjort området till ett föredöme i Europa.
Vi tillhör de största bidragsgivarna till Ukraina. Med det militära försvaret rustar civilförsvaret och utrikespolitiken går hand i hand med EU-politiken för att driva på för Sveriges och Europas konkurrenskraft och säkerhetsintressen.
Inom rättspolitiken sker ett paradigmskifte jämförbart med skiftet i den ekonomiska politiken under decennierna runt millennieskiftet. Energipolitiken har påbörjat ett återtagande av nationell kapacitet och kompetens för att säkra en stabil elförsörjning i en epok av dramatiskt växande efterfrågan på el.
En regering är ett komplicerat beslutsmaskineri där varje del av processen kräver tillsyn. Utan ett ledarskap som driver på och löser problem längs vägen förvandlas flödena till rännilar av motstånd i stället för ett resultat av målmedvetna ambitioner. En statsminister har inget eget område att visa upp när han begär förnyat förtroende. Lagets samlade prestation avgör publikens dom. Här har statsministern mycket att vara stolt över.