Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När Irankriget under våren förde med sig en ny energikris hoppades många att den skulle innebära dödsstöten för den fossila eran. De oljeberoende länderna skulle nu inse att den gröna omställningen måste påskyndas. Oljeimport sågs som en allt mera riskfylld hantering när leveranskedjorna kunde brytas av billiga drönare.
Ändå blev krisen inte den slutpunkt för den fossila eran många hoppades på. Den stärkte visserligen insikten om behovet av diversifiering och hemmabaserad, fossilfri energiproduktion, men den gjorde samtidigt oljan ännu svårare att avstå från. I energipaletten finns den kvar, inte som framtidslöfte utan som säkerhetspolitisk reserv. Förutsägelserna om sinande oljekällor senast 2050 har ersatts av en mer motsägelsefull verklighet: oljan är samtidigt en efterfrågad energiresurs, en geoekonomisk riskfaktor och ett hinder för en effektiv klimatpolitik. Oljan förlorar inte sin betydelse trots den gröna omställningen, utan får ny tyngd därför att energisäkerhet, leveranskedjor och stormaktspolitik tränger undan klimatretoriken.