Lucian Freud. ”Allt är porträtt”.
Louisiana Museum of Modern Art, Humlebæk, Danmark.
T o m 27/9.
Svällande hud, köttiga veck och en rejäl dubbel- nej, trippelhaka. Med dessa målade detaljer i ett nakenporträtt blev Londonkonstnären Lucian Freud världsberömd 1995. Det var hans skildring av en avklädd sovande kvinna, Sue Tilley, som skapade rubriker: hennes expansiva kropp, med ett BMI långt utöver vårdens rekommendationer, väckte lika delar avsky och kärlek. Reaktionerna pendlade mellan ”fula kroppar hör inte hemma i konsten!” och ”äntligen en naturlig nakenmodell!”
Lucian Freud (1922–2011) gav oljemålningen en dokumentärt, nästan kyligt konstaterande titel, nämligen ”Sovande förmånsadministratör” (”Benefits supervisor sleeping”). Den stärkte effektfullt kontrasten till motivets känslomässigt engagerande innehåll – och underströk samtidigt modellens intellektuella förmågor: detta är en yrkesarbetande människa, inte enbart ett anonymt köttberg.
När Lucian Freud nu kommer till Louisiana, ligger fokus emellertid inte främst på kroppar utan ansikten. Utställningen ”Allt är porträtt” är en komprimerad version av ”Drawing into painting” som National Portrait Gallery i London visade i våras. I skisser och utkast följer vi vägen till färdiga verk, längs en kronologisk linje från 1940-talet och framåt.
Det skickliga men osmickrande porträttet av drottning Elizabeth II från 2001 – där Freud pressat in monarkens ansikte på en yta så snäv (24 x 15 cm) att både frisyr och riksregalier radikalt fått beskäras – finns tyvärr inte med. Däremot dyker Sue Tilley upp som nakenmodell, i den djupt fascinerande ”Kväll i ateljén” (”Evening in the studio”) från 1993 där hon skrevande poserar på golvet med slutna ögon framför konstnärens (högst påklädda) kollega Nicola Bateman (numera Rainbird) och hunden Pluto.
I porträtten återkommer annars oftast konstnärens vänner och familj, liksom hans bägge whippethundar. Inget verkar vara alltför privat och intimt – eller som konstnären sa: ”allt är självbiografiskt, allt är porträtt”.
Året Lucian Freud fyllde elva, flydde han med sin judiska familj från Berlin till London. Redan då, 1933, var tonläget i Tyskland hätskt mot icke-arier. Böcker av konstnärens berömda farfar, psykoanalysens grundare Sigmund Freud, brändes på bål. (Också han kom till London så småningom, men först efter nazisternas annektering av Österrike, Anschluss, våren 1938).
Spekulationer om huruvida Lucian Freuds konst, i farfaderns efterföljd, bygger på psykologiskt grundat intresse för individen och hennes eventuellt dolda egenskaper eller egenheter har förstås följt målaren genom livet. Ändå har funderingarna oftast visat sig falla platt.
Ögat, blicken och seendet har varit hans ledstjärna snarare än psyket, hjärnan och dess labyrintiska vindlingar. Att Freud istället intresserade sig för det oförmedlade mötet, ögonblicket och stundens råa närvaro blir uppenbart här.
Utställningen vittnar också om långa och återkommande träffar med modellerna, sammanlagt ofta ett helt år. Kanske förklarar detta Freuds begränsade skara av modeller: måhända är det bara från familj och vänner en konstnär kan förvänta sig en sådan uthållighet?
Han vägrade använda fotografier som förlagor, trots att det i princip var självklart för många samtida kollegor – som kompisen David Hockney (1937–2026) eller svenska John E Franzén (1942–2022). Resultatet är, att man inför Freuds porträtt får känslan av att möta en levande människa, någon som närsomhelst kommer börja prata eller skratta – ungefär som i Leonardo da Vincis ”Mona Lisa” från 1500-talets början, eller andra renässansporträtt.
Utställningen avslutas med konstnärens blick mot det egna ansiktet. I ett antal självporträtt står vi öga mot öga med honom, den outtröttlige betraktaren, som allt äldre och alltmer oskarp i konturerna gestaltar sin egen väg mot slutet. Färgen är tjock och ojämn, huden verkar lika köttig som grovmalen leverpastej. Ingen pardon inför jaget, ingen idealisering av självet; Lucian Freud förblev sin realistiska hållning trogen. Intill döden framstår han i ”Allt är porträtt” som en skoningslös granskare, lojal endast mot måleriets villkor: ljus och skugga, djup och yta.