Motor city
När David Bowies ”Cat people (putting out fire)” ljuder över bilden till huvudpersonen som rusar genom Detroits undre värld placerar sig ”Motor city” genast i en svunnen filmvärld. Inte 80-talet som låten tillhör, utan i 70-talet: med plågade ensamvargar, förfallna städer och våld bakom varje hörn.
Potsy Poncirolis film känns som en förlorad B-film – en hyllning till hämndfilmen, noiren och exploateringsgenrens estetik.
Det är också svårt att inte tänka på Scorsese och Tarantino, på kriminalfilmer där stil, musik och våld blir en del av berättelsens språk. Men där dessa filmer bygger sina verk på precis dialog skalar Ponciroli bort replikerna och låter bilder, musik och kroppsspråk bära berättelsen.
Eftersom dialogen är bortkopplad – med undantag för några korta utrop – tvingas publiken läsa ansikten och situationer. Det underlättas av att handlingen inte är mycket att orda om – eller gå vilse i.
B-filmsgenrens platta och välbekanta mönster härskar här, och det blir snart uppenbart att man inte saknar orden.
Handlingen utspelar sig i Detroit, 1977. John Miller (Alan Ritchson), en blond Hulken-klon, försöker börja om i tillvaron efter nyss avslutad skyddstillsyn. När den före detta krigsveteranen förälskar sig i Sophia (Shailene Woodley), servitris på en diner och flickvän till inflytelserika polisgangstern Reynolds (Ben Foster), blir han indragen i en komplott som gör honom till syndabock.
Det är ett klassiskt hämndupplägg, men filmen är mindre intresserad av själva intrigen än av stämningen runt den. Detroit blir ett skymningslandskap, en förfallen skärseld av neon, nattklubbar och bakgator. Här finns en stark känsla för kriminalfilmens mytologi, för en värld där blickar och gester betyder mer än förklaringar.
I sina bästa stunder blir ”Motor city” nästan som en stumfilm eller opera där de många välkända låtarna försätter åskådaren i ett särskilt känsloläge. De skapar en rytm och en melankoli som berättelsen knappast skulle kunna bära själv.
Ibland hittar filmen, snällt tolkat, en märklig skönhet i sin egen överdrift. När Fleetwood Macs ”The Chain” spelas över en slowmotionsekvens samtidigt som polisen slår till fungerar det överraskande väl. Ponciroli förstår kraften i kombinationen av bild och musik när filmen lämnar realismen och blir ren känsla.
När Miller och Reynolds lite senare möts i förhörsrummet, som oskyldigt anklagad respektive korrupt knarkpolis, uppstår en laddning som ändå känns lite grann. Plötsligt liknar filmen mindre en hämndhistoria än ett triangeldrama om svartsjuka, makt och förlust. Om än hela tiden på ytan.
Samtidigt infinner sig frågan: till vilken nytta? Som kommentar till B-filmsgenren är ”Motor city” bara delvis intressant. Utöver greppet att berätta utan dialog är det svårt att se vad den tillför.
Och när filmen närmar sig den oundvikliga, obligatoriska hämnden förlorar den sin egenhet från de tidigare partierna. Då försvinner det som dittills burit filmen: tystnaden och de betydelsebärande låtvalen – till förmån för mer vanlig filmmusik och förstås mer våld. Nu nöjer sig ”Motor city” med att göra vad som förväntas.
I slutändan blir ”Motor city” både hyllning och kommentar till B-filmen, och lyckas stundtals återuppväcka något av dess lockelse. En snygg och bitvis stämningsfull hämndopera – men en där de stora ariorna redan har sjungits.