Det ser onekligen dystert ut för Tidö-partierna i opinionen sju veckor innan valet. I TV4/Novus mätning som presenterades på onsdagen skiljer det 7,8 procent mellan blocken till oppositionens fördel. Då är ändå Liberalernas 1,8 procent medräknade i Tidösiffran, trots att partiets chanser att klara riksdagsspärren är allt annat än goda.
Man kan fråga sig varför en regering som i hög grad genomdrivit den politik man valdes på för fyra år sedan inte klarar sig bättre i opinionen. Förklaringarna är nog flera. Men en viktig faktor är att Tidö-partierna inte formulerat något klart budskap om vad de vill framåt. Endast SD har en tydlig inriktning där ”återvandring” står högt upp på dagordningen – men det är en inriktning som merparten av väljarkåren ryggar tillbaka inför.
Mycket talar för att vi får en valrörelse där bägge sidor går in för att skrämmas med motståndarsidan. För vänsterblocket är det givetvis SD som är spöket. Det lär funka på marginalen, trots att förra valrörelsens alarmism aldrig infriades. Demokratin i Sverige mår utmärkt. Rättsstaten står stark. Och i sak står Socialdemokraterna bakom huvudlinjerna i omläggningen av invandrings- och kriminalpolitiken.
Många inbitna högersympatisörer skräms av Vänsterpartiet. Men Tidöpartiernas starkaste ”spökkort” lär ändå bli Miljöpartiet och vad en regering under partiets inflytande kan komma att betyda för vanligt folks plånböcker. Det räcker med att nämna att hade MP fått fortsätta styra landet under de senaste fyra åren hade bensinpriserna troligen legat på det dubbla mot idag. Några kärnkraftssatsningar för att hålla nere framtidens elpriser hade inte heller blivit av.
De negativa kampanjerna har dock en tendens att överdriva politikers handlingsfrihet. SD:s återvandringsdrömmar lär stupa på tusen praktiska problem. Det är helt enkelt inte realistiskt med återvandring i någon stor skala. Det är inte heller önskvärt. De som tror på detta som en lösning på integrationsproblemen underskattar gravt hur uppslitande en sådan politik skulle vara för ett samhälle. Inom demokratiska ramar är den realistiska ambitionen att få människor som inte har rätt att vistas här att lämna landet och utvisa dömda brottslingar. Inte ens det är särskilt enkelt.
På samma sätt finns det restriktioner på Miljöpartiets ambitioner. En regering kan inte driva en politik som fördubblar bränslepriserna utan att det leder till kraftiga protester. Att Socialdemokraterna flörtar med mittenpartierna handlar inte bara om att de vill splittra borgerligheten. De inser också att Miljöpartiets och Vänsterpartiets alla löften om statliga satsningar inte går att finansiera utan att allvarligt skada svensk ekonomi. Med mittenpartierna i båten kan man hålla V utanför och MP på bänken.
Sverige lånar just nu miljardbelopp till stora försvarssatsningar. Den internationella ekonomiska situationen är allmänt osäker och AI-utvecklingen väntas driva upp arbetslösheten de närmaste åren i stora delar av världen – helt enkelt för att den går så fort. På sikt anpassar sig arbetsmarknaden till ny teknik.
En vänsterregering riskerar därför snabbt att stå inför svåra utmaningar. Socialdemokraterna har egentligen inte varit mycket bättre än Tidö-partierna på att presentera vad man vill framåt, men deras väljare förväntar sig en mängd satsningar som kommer att kosta mycket pengar. De pengarna finns inte. Tron att det går att lösa ekvationen genom att ”beskatta miljardärer” är lika orealistisk nu som den varit de senaste 40 åren. Hade det gått att dra in stora summor till staten på det sättet hade man redan gjort det. Men sanningen är att stora skattehöjningar kommer behöva bäras av löntagarna. Det är inte ens S särskilt pigga på. En S-regering kommer med andra ord att behöva göra sina väljare besvikna. För vilken gång i ordningen?
Är då inte läget detsamma för Tidöpartierna? Ja, på så sätt att det saknas utrymme för omfattande skattesänkningar med bibehållna välfärdsambitioner. Däremot har Sverige ett behov av tillväxtreformer, bekämpa arbetslösheten och att minska på byråkratin i den offentliga sektorn. Det är förstås lättare sagt än gjort. Satsningar och skattesänkningar kräver bara en knapptryckning på finansdepartementet. Strukturreformer kräver omfattande tankearbete och förmåga att övervinna motstånd hos etablerade institutioner. Och de är initialt sällan särskilt populära.
Tidöregeringen har visat att staten kan bekämpa brottslighet, strama åt migrationen och stärka försvaret. En kommande regering kommer också att behöva ägna sig åt ekonomi, byråkrati och arbetsmarknad – inte minst mot bakgrund av den genomgripande strukturomvandling AI-utvecklingen lär föra med sig. Det talar för att ett blocköverskridande samarbete vore bäst för Sverige.