Jonas Jarl är verksamhetsledare för CommunityKulturCentrum i Malmö.
Jag är 61 år. Jag går till gymmet flera dagar i veckan, trampar en gnisslande cykelmodul, lyfter skrot och kämpar med små krämpor men mest njuter jag. Det började i tonåren. Hatem, min bästa vän, och jag tränade sju dagar i veckan: boxning, brottning och på gymmet nere i källaren på Baltiska Hallen. Ett halvårskort kostade 30 kronor för den under 20. Vi började träna i åttan. Vi pressade oss, stod nakna framför spegeln i omklädningsrummet och såg musklerna som vuxit de senaste veckorna. Renato, svensk mästare i bodybuilding, kom in i rummet och skrattade. Han spände ut sina vingar (ryggmuskulatur) och log mot oss: ”Ni får jobba lite till pågar!”
Idag är gymträningen en kroppslig och själslig vana, som jag tror gör mig gott. Kroppen minns, musklerna expanderar, inte som på en tonårspojke, men ändå. Själen minns de fina samtalen med kroppsbyggarna, som ställde sig bakom skivstången när vi försökte sätta rekord, deras stöd, värme. Jag minns Hatem.
När jag idag går på gymmet där jag bor är det samma känsla. Jag är en av många. De yngre peppar mig: ”Kom igen pappa! Du kan bättre!” En annan säger till mig att jag är ett exempel på att det går fast man närmar sig hundra. Vi skrattar tillsammans.
Det är en varm, busig, lojal och familjär stämning. Plötsligt ropar en kille: ”Hjälp för fan!” Stången är för tung. Han brukar göra de där extra lyften som är på gränsen, det är så musklerna expanderar. Jag skyndar till hans undsättning, ställer mig bredbent bakom hans nacke. Tillsammans får vi stången på plats.
De senaste passen har jag haft lurar på mig. Jag lyssnar på Nicolas Lunabbas bok, ”Inte din statsminister”. Jag befinner mig alltså både på gymmet och mitt i en uppgörelse med sveket mot Sveriges invandrare. Boken gör ont i mig. Nicolas läser själv. Han är återhållen, tydlig i sin läsning. Som om han vill att jag ska höra varenda stavelse i texten, inte missa ett ord.
Jag ser mig omkring. Här inne är det bara jag som ser ut som en infödd svensk. Jag vet att de flesta av mina träningskamrater kommer från Mellanöstern, Balkan, Afrika … och jag tänkte när jag började skriva den här texten att jag ville ge en platsbestämning, en adress, beskriva gatan på väg till gymmet, för att jag mer eller mindre bor här. Men jag bestämmer mig för att inte lämna ut det. För jag vet att det finns människor som vill skada den med annan hudfärg, annan bakgrund, dem jag tränar med. Det är inte bara en och annan rasistisk kommentar till tiokaffet på våra arbetsplatser längre. Det manifesteras, från högerextremt gatuvåld, skolmassakrer och hela vägen upp till regeringens lagförslag.
Boken i mina öron bekräftar mitt val. Vi har en statsminister som utropar två miljoner invandrare till samhällets fiende, som påstår att brottsligheten är invandringens fel: ”Vi har fått en globaliserad brottslighet som, om vi ska vara ärliga, också handlar mycket om invandring. Vi har haft en väldigt hög invandring i Sverige under en väldigt lång tid, och nu har vi stramat upp den rejält. Om det kommer in ständigt nya människor som begår nya brott då har vi inte en chans att klara av det här.”(Ulf Kristerssons citeras i boken ”Inte din statsminister”. Citatet är hämtat från Nyhetsmorgon TV4, den 1 februari 2025).
Jag vill skydda mina vänner. Jag vet att jag inte kan skydda dem. Jag kan inte vara den sköld mot rasismen som jag vill vara. Men jag vet att vi delar vår vardag, småpratar om livet, stöttar varandra. Vi är måna om att se och bekräfta varandra. De unga är som Hatem och jag när vi var tonåringar på brottar- och boxningsklubben Enighet, på gymmet Baltiskan. De äldre kunde varit Hatem och jag idag. Hatem är död. Hjärtat stannade alldeles för tidigt. Men hans ande är med mig.
När den unge killen kommer fram till mig och frågar vad jag lyssnar på så berättar jag. Vi tar en lång paus från vikterna, pratar om jakten på invandrare i allmänhet och på muslimer i synnerhet. Vi pratar om våra muslimska vänner som känner sig utpekade för sin tro och sina traditioner. Vi pratar om Jimmie Åkesson som säger att islam är oförenligt med svensk kultur, vi pratar om SD:s nya förslag att förbjuda hijab, slöja. Vi pratar om hatet och mörkret som sänkt sig över Malmö och Sverige.
För mig är vårt samtal en ljusglimt. Sen går vi till varsin maskin och tränar vidare. Och vi vet båda att vi ska träna bredvid varandra många, många gånger till.