Peter Fällmar Andersson är kulturjournalist och skribent på kultursidan.
Hon var 72 år och hade aldrig gått på bio.
Hon bodde i Santo Antônio da Cobra, en by av Hjärnarps storlek utslängd i det inre av det torra, buskiga landskapet i Rio Grande do Norte, nordöstra Brasilien.
Här levde hon av att väva och sy mattor, hon var särskilt skicklig på badrumsmattor, och strävade flitigt mot döden genom att snitta tre paket cigg om dagen.
En dag 2018 dök regissören Kleber Mendonça Filhos upp i byn för att spela in filmen ”Bacurau”. Tânia Maria de Medeiros Filha, eller Tânia Maria, släntrade bort till inspelningsplatsen en kväll och fick höra att filmteamet betalade hundra kronor per dag för statister.
Snart hade Kleber Mendonça Filhos gett henne en egen replik. Den riktades mot en ung partykille i filmen och löd: ”Vad är det där för outfit, grabben?”. Badrumsmattevävaren Tânia Maria droppade den med en sälta som gjorde att regissören skrev in henne i sin nästa film.
Och nu kan vi här på andra sidan jorden sitta hemma i soffan och se henne (SF Anytime, Disney+, Cineasterna med flera) som Dona Sebastiana i ”The secret agent”, en alldeles bedårande snygg och nervig Cannes-prisad och Oscarsnominerad femplus-thriller som utspelar sig under en stekande het dödlig karneval och den brasilianska militärdiktaturen 1977.
Huvudrollen spelas magnifikt stoiskt av Wagner Moura. Ändå är det tanten i den blommiga klänningen som går genom tiden.
Dona Sebastiana är matriarken i ett ”säkert hus” där politiska flyktingar kan gömma sig. Där matchar hon ihop de förföljda i kärleksrelationer med samma elegans som hon planerar deras flykt ur landet.
Dona Sebastiana släntrar in i filmhistorien från en sliten gränd, klädd i en orangebrun storblommig klänning, brassesandaler och rejäla bruntonade glasögon. Kameran söker sig till hennes ansikte medan hon drar några djupa halsbloss. Hennes entré är över på några sekunder, men i resten av de blott elva minuter som Tânia Maria syns i den här hundrasextio minuter långa filmen kretsar allt kring hennes magnetism.
Tunn som en sparv, starkast i rummet.
Nu har Tânia Maria blivit en brasiliansk ikon. Ett ansikte för nordöstra Brasiliens kynne, dialekt och kultur. Det hålls maskerader där folk klär ut sig till Dona Sebastiana, blossande i blommiga klänningar. Karnevaler över landet översvämmas av Dona Sebastianas. På Instagram har Tânia Maria 200 000 följare. Företag slåss om hennes reklam-fejs och hon säljer tvättmedel och öl med samma oblyga skratt. Hon är omslagsflicka på Elle Brasil. Och under 2026 spelar Tânia Maria i sex nya filmer. Sci-fi-filmen ”Yellow cake” hade nyss premiär på Rotterdams filmfestival, just nu gör hon en roll i Leonardo Laccas ”Sábado morto” inåt landet från kuststaden Recife.
I en intervju med New York Times säger Tânia Maria att succéreceptet är ”Min enkelhet”. Hon säger: ”Jag är den personen, jag är Dona Sebastiana.” Till samma tidning säger en brasiliansk filmkännare: ”Vi har alla träffat en Tânia Maria i våra liv. Hon är old-school Brasilien in i dess kärna. Hon känns som en kram”.
Men jag vill påstå att Dona Sebastiana är ett gränslöst fenomen. Att vi alla har mött henne nånstans i våra liv, en senior kvinna som sett allt, genomlevt allt, men kommit ut på andra sidan, bortom prestige med empatin intakt.
I en värld av narcissistiska, reaktionära, löjliga män fortsätter vi få höra sanningen av världens Dona Sebastianas.
Alla med tur har haft en eller flera som hon i sina liv. Bland mina finns Gudrun, danskan i stugan intill i Ljungabolet. Hon som satt nöjd vid köksfönstret och rökte en cigg över en bir. Hon som halvlåg nere på bryggan vid Västersjön och visade mig och Ola hur man trädde de fetaste daggmaskarna på kroken. Jag minns hur för oss okända bilar ibland sladdade in på gruset utanför hennes stuga. Sedan öppnade Gudrun dörren för att ge besökarna deras framtid i tarotkorten hon placerade ut intill biren. Jag hör i detta nu hennes rökhosta när hon pratar spikrakt medkännande med oss pojkar.
I en av Dona Sebastianas få scener i ”The secret agent” samlas de förföljda kring husets skivspelare. Hon sätter på lite musik, pekar på ett svartvitt fotografi på en byrå och berättar om en älskare hon hade i Italien en gång. Hon säger att hon reste dit för att studera musik, men sedan kom fascismen. ”Där borta var jag först kommunist. Och sedan anarkist. Eller om det var tvärtom”. Dona Sebastiana höjer glaset, skålar för de förföljda i rummet och säger: ”Livet har dåliga sidor. Men också bra sidor”.
Den 79-åriga filmstjärnan har nu slutat röka. Men precis börjat visa världen att riktiga hjältar kan det här med att göra badrumsmattor.