Jag var med från början. För snart tio år sedan var jag med och startade impactinvesteraren Norrsken VC, när ”impact” fortfarande förknippades med välgörenhet snarare än avkastning. Sen kom flodvågen. Kapital flödade in. Sverige hamnade på kartan som ett av världens mest spännande ekosystem för grön omställning.
Sen drog flodvågen undan. Och jag stod mitt i detta tomrum. Det var otroligt tufft. Bolag som jag engagerat mig i, människor jag trott på, en agenda jag brunnit för — allt hamnade i skamvrån. Svårt att bygga bolag är det alltid, men ännu svårare för kapitaltunga projekt som kräver verklig långsiktighet när globala kartan ritas om, kapital plötsligt blir dyrt och investerare tappar tålamod eller ändrar strategi. Och låt mig vara den första som erkänner: vi begick misstag.
Alla gör misstag på vägen, men i så uppmärksammade projekt syns de ännu tydligare. Krig, geopolitik, stigande räntor, nya politiska vindar och misslyckanden — allt bidrog till att gröna investeringar nästan blev pinsamt att nämna i vissa rum. Alla ville plötsligt istället prata AI, försvar och resiliens.
Under tiden tuffade Kina på. Det är den del av historien som vi i Europa inte pratat tillräckligt högt om. Kina lade tidigt en långsiktig plan och höll sig till den. I dag leder de utvecklingen av solpaneler, elbilar, batterier och mycket mer. Därför är Kina — av alla länder — i dag världsledande på grön omställning. Inte på grund av idealism, utan tack vare en smart industriell strategi. Grön omställning handlar i grunden om innovation, teknikutveckling och bibehållen och/eller utvecklad konkurrenskraft, vilket ju från början var anledningen till att Sverige blev så bra på det. Men ledartröjan har Kina tagit över.
Under tiden har vi i Europa förlitat oss på rysk gas, kinesiska komponenter och fossilt bränsle från andra instabila regioner. Det som såg ut som effektiv global arbetsfördelning visade sig vara en geopolitisk sårbarhet av första rang. Hormuz- sundet är det senaste exemplet: en av världens mest trafikerade sjöleder för fossil energi, och en påminnelse om hur stort vårt beroende fortfarande är. Det är inte en abstrakt risk, det är en verklighet som invånare i Europa upplever genom skenande energipriser varje gång spänningarna ökar.
Men nu händer samtidigt något nytt inom den gröna omställningen. Och den här gången känns det annorlunda — mer moget, mer kopplat till industriella behov i den nya verklighet där Kina dragit ifrån.
Jag hör det i samtalen och jag ser det i dealflödet. Några av de mest skickliga visionärerna, familjerna och riskkapitalisterna satsar på Europa igen — på kritisk energiinfrastruktur, cirkularitet, icke-fossil energiproduktion i stor skala. Förmögna privatpersoner och family offices tar mer plats. Det bubblar, och det känns genuint.
Men det är fortfarande för lite, mycket mer behövs. Ett underliggande problem är också att en så liten del av kapitalet kommer från Europa. Amerikanska venture och growth-fonder är fortfarande väldigt dominerande. Europa har ett strukturellt kapitalproblem som vi måste tala klarspråk om.
Anthropics senaste finansieringsrunda uppgick till 65 miljarder dollar — nästan fyra gånger mer än alla europeiska AI-startup-investeringar sammantaget under rekordåret 2025 enligt Crunchbase. Det är ingen liten detalj. Det är ett systemfel. I Lovables senaste runda var EQT den enda nya europeiska riskkapitalbolaget. Vi kan inte bygga ett starkt och självständigt Europa på andras kapital.
Det bubblar men det måste hända mycket mer. Efter en fas av överhettning drivs nu agendan av industriell logik och geopolitisk nödvändighet. Men faktiskt också klimatet. För det problemet har inte försvunnit. Vi har bara skjutit det framför oss, men vi måste lösa klimatfrågan förr eller senare.
Grön omställning är också ett av våra bästa verktyg för vår resiliens. Elektrifiering, cirkularitet, energiinfrastruktur fri från geopolitiska beroenden: det är både klimatpolitik och säkerhetspolitik på en och samma gång.
Och vi behöver vara modiga. Sverige har en riktig chans att ta ledartröjan i Europa. Talangen finns. Kompetensen finns. Entreprenörskapet och erfarenhet från senaste vågen finns. Svenska industriföretag, som Scania, AB Volvo, Volvo Cars och SSAB, har sedan länge visat att grön omställning, innovation och konkurrenskraft går hand i hand. Det vi behöver nu är mer europeiskt kapital, mer bredd och ett mod att satsa långsiktigt — även när det är svårt, även när det inte anses vara ”hett”. Och vi måste våga prata om grön omställning med stolthet igen.
Hållbarhet är inte dött. Det har bytt skepnad och blivit viktigare än någonsin. Nu måste vi bara öka tempot.
Susanna Campbell, styrelseproffs, bolagsbyggare och investerare