Liberalernas Simona Mohamsson talar ovanligt klarspråk i Sydsvenskans intervju, på frågan om hur det egentligen känns att partiet inte lyfter i opinionen trots att hon syns överallt med det ena förslaget efter det andra:
”Det är klart att det är skittufft och en katastrof. Inte bara för Liberalerna utan även för vår sida av politiken.”
Men så kommer också bortförklaringen: att Liberalerna arbetar i en motvind de själva inte kan rå för.
”Jag vet att sossemaskineriet försöker få oss att känna att vi är små och att vi liksom är mobbade och har en ful tröja. Jag tänker inte inordna mig i det, så vi tar plats, vi tar strid för det vi tror på”, säger Mohamsson.
Fast det är just vad Liberalerna inte gör. Åtminstone inte om det som partiet tror på är liberal politik, ett starkare Sverige och människor som ges chans att göra egna, fria val.
När Simona Mohamsson kramade om Jimmie Åkesson (SD) där på den gemensamma pressträffen i mitten av mars och välkomnade honom in en kommande regering, upprepade hon om och om igen att det handlade om att ta ansvar. Sverige behöver stabilitet, insisterade hon, och berömde SD-ledaren Jimmie Åkesson för att vara ”konstruktiv” i samarbetet.
Det här har också varit statsminister Ulf Kristerssons (M) främsta argument för att Tidöpartierna ska få förnyat förtroende, att hans regering har fått och kommer att kunna få saker gjorda.
”Nu har de parlamentariska förutsättningarna ändrats på vår sida av politiken efter Liberalernas modiga beslut”, sade en nöjd Kristersson när han i början av april meddelade att också Moderaterna vill se SD-ministrar efter valet:
”Det är en utomordentligt bra situation.”
Och det hade det onekligen varit, om väljarna också gillat vad som ju är själva poängen med att rösta fram en viss regering: politiken, idéerna om vad Sverige ska vara.
I de senaste opinionsmätningarna samlar Tidöpartierna knappt 45 procent av väljarstödet. Väljarstödet för Liberalerna, som vid tiden för marskramen låg på runt 2 procent, avrundas i Ipsos junimätning till 1 procent.
Till Sydsvenskan säger Simona Mohamsson att det hela nog ska lösa sig genom stödröster från andra partier, att många ”kan känna att de nu kan komma tillbaka hem till ett nystartat liberalt parti”.
Löftet detta ”nya” parti ger till väljarna? Att i ännu högre utsträckning än tidigare driva en högernationalistisk politik.
För det är ju facit: Sverige har de senaste snart fyra åren styrts av en regering som har tagit in ett främlingsfientligt parti i värmen och gjort dess värderingar till politik. Ett parti med nazistiska rötter, ett vars företrädare aldrig försitter en chans att så misstro i samhället och split mellan människor.
Svenskar mot invandrare. ”Vi” mot ”dem”, raka motsatsen till den liberala grundtanken om alla människors lika värde, och en frontalkrock med det finaste i vårt land – tilliten, vårt guld.
”Kanske är inte misstro och ovisshet det bästa sättet att få någon att känna sig hemma”, som Svenska Dagbladets kulturchef Ida Ölmedal skrev i veckan.
Nej, det är ju inte det.
För många borgerliga väljare var Tidösamarbetet något de var beredda att svälja, eftersom det skulle innebära slutet på åtta år av socialdemokratiskt styre med en svajig riksdagsmajoritet.
Med SD som stödparti skulle dessa väljare äntligen få liberal politik, lagom uppblandad med konservativa drag. Skatter skulle sänkas, jobben bli fler, företagarna få det bättre. Invandringen skulle stramas åt och med Gunnar Strömmer (M) som justitieminister skulle gängen möta sin överman.
Istället fick de Tidöavtalet, ett detaljerat löftesdokument där resultaten av viktiga och välbehövliga utredningar redan var bestämda på förhand. En avtalsdemokrati, där målet redan var satt och överskuggade alla eventuella invändningar från experter, remissinstanser och jurister.
Och istället för ett land som under dessa snart fyra år hade kunnat ta steg mot större manöverutrymme i hushållens plånböcker, lättnader för företagen, regelförenklingar på bostadsmarknaden och klimatreformer som hade gynnat Sverige i tid av oljekris, fick väljarna se ett land som satsade på repression.
Ett land där SD redan från början hade taktpinnen för politiken med sina krav på barnfängelser, övervakning, utvisningar, angiverilagar och uppförandelagar för invandrare specifikt – medan en klausul om god ton Tidöpartierna sinsemellan hindrade kritik vad än högernationalisterna hittade på.
”Jag tar ansvar för regeringen och mitt parti”, som statsminister Ulf Kristersson (M) har svarat om SD:s trollfabriker, uppmuntran till koranbränningar, brännmärkning av muslimer, smygfilmande av invandrare, mc-gängkopplingar och allt däremellan.
I samband med att Anna Kinberg Batra tvingades lämna som moderat partiledare i augusti 2017, skrev jag i Expressen att Moderaterna valt att kompromissa med sina värderingar i jakten på den minoritet av svenska väljare som flytt högerut, till Sverigedemokraterna:
”Men … de som lockas allra mest av populismen kommer att välja den bruna sidan. De anständiga kommer att välja något av de andra sex partierna. Att Moderaterna har blivit partiet mittemellan är svaret på varför man är på samma nivå i opinionen nu som efter avslöjandet av rasism i partiets valstugor för femton år sedan. Och det kommer inget partiledarbyte att kunna ändra på.”
Så får också M, i den senaste mätningen från Novus, ett stöd på endast 16,6 procent – det sämsta i en Novusmätning sedan Anna Kinberg Batra fick sparken.
En nästan tio år lång utflykt i högernationalistiska tassemarker, i jakt på en tillfällig opinion, bara för att kraschlanda på samma plats igen. När ju det som en majoritet av svenska väljare alltid velat ha är det som faktiskt gör Sverige svenskt: mångfald, öppenhet, tillit och politiker som står fast vid idéer också när det blåser andra vindar.
Veckans tips
Fotbollsfans: De europeiska
Norrmännen rodde vikingaskepp uppför en rulltrappa, skottarna drack slut på all öl i Boston – och VM har bara börjat.
Youtube: Zara Larsson i Chicken shop date
Man är ingen riktig kändis förrän man ätit friterad kyckling med komikern Amelia Dimoldenberg. I fredags var det den svenska superstjärnans tur.
Semesterläsning: Ultravåld
”Får Tone Schunnesson inte Augustpriset i höst ska jag äta upp min fars gamla träbonnar”, skrev kulturens Julia Svensson (träskor, fick denna hälsinge i skånsk exil googla sig till).