Jag älskar djur. Alla djur, stora som små, landlevande som vattenlevande. Jag har till och med slutat äta kött, inte främst av miljöskäl utan för att jag inte står ut med hur djuren behandlas inom den industriella djurhållningen.
Men ett djur är fullständigt uteslutet ur min annars gränslösa djurkärlek. Fiskmåsen.
I april smyger de tillbaka. Först hörs bara enstaka läten över hustaken. Sedan blir de fler, högre och mer hysteriska. När sommaren kommer lider Malmö av kronisk sömnbrist. Det som började som avlägsna skrik har blivit en dödskakofoni utanför våra öppna fönster.
Häromveckan vaknade jag klockan fyra av något som lät som jordens undergång och sökte desperat efter när eländet tar slut.
April till augusti. Fem månader. Hela sommaren. Hela semestern. Vilket sattyg.
Inte blir det bättre när ungarna kläcks. Världens mest enerverande fågel är tydligen även som unge fullkomligt värdelös på att leva. De hoppar från taken och vandrar planlöst omkring på gator och innergårdar. Ingenting har fått mig att tvivla mer på Darwins teori om det naturliga urvalet.
De vuxna svarar med att skrika, cirkulera och störtdyka mot alla som försöker lämna sina hem, allt för att skydda sin demoniska avkomma. Samtidigt rotar de i sopor, sprider skräp och stjäl mat från uteserveringar, helst direkt ur händerna på människor.
Under mina mörkaste stunder ser jag mig själv springa över Malmös hustak med en klubba i varje hand. Mina armar snurrar som vilda propellrar medan fjädrar och måsdelar flyger åt alla håll.
Nedanför öppnas fönster. Malmöbor hänger ut från balkonger och viftar med vita dukar, som efter ett långt krig.
”Hurra!” skriker de.
Tystnaden lägger sig över staden. En måsfri stad. Tänk vilken befrielse.
Niklas Krig