Ett sekel efter att Bauhaus lämnade romantikens Weimar för arbetarstaden Dessau har den berömda design- och arkitekturskolan på nytt blivit ett slagträ i den politiska debatten. Daniel Gustafsson återvänder till ett laddat kulturarv.
Dessau kan inte skyllas för att vara en vacker stad. Efter de allierades bombningar under andra världskrigets slutskede, förvandlades den en gång blomstrande industristaden sydväst om Berlin till ruiner. Tjugo år tidigare, 1925, var det hit den redan då världsberömda design- och arkitekturskolan Bauhaus flyttade från den lilla kulturpärlan Weimar, varifrån de motats bort av konservativa krafter. Kontrasten hade inte kunnat vara större – Bauhaus lämnade ett av romantikens epicentra, Goethes och Schillers sömniga idyll, för en utpräglad arbetarstad, dominerad av bolmande och mullrande industrier, som flygplanstillverkaren Junkers, sockerraffinaderi och en omfattande kemiindustri.
Även om stämningen var en annan föll valet enkelt på Dessau. Stadens ledning var vid tiden präglad av liberal framåtanda under ledning av borgmästare Fritz Hesse, och Bauhaus grundare Walter Gropius såg en möjlighet att närma sig det moderna och industriella. En plats där experimentlustan på skolan kunde kombineras med bättre möjligheter till serieproduktion. Det fanns också ett uttalat politiskt intresse för stadsplanering och ett mer rationaliserat byggande, med potential till faktiska projekt – något som aldrig kunnat realiseras i Weimar (utöver enstaka modellhus), men som blev verklighet i det berömda bostadsområdet Dessau-Törten under sent 1920-tal.
I år firas flytten och invigningen av den ikoniska skolbyggnaden med specialutställningar och ett omfattande jubileumsprogram. Temat för jubileet är ”An die Substanz” och fokuserar på skolans huvudsakliga byggmaterial: glas, betong och metall. Men även mer samtida ekologiskt hållbara experimentella material som trä, lera och svampar (!) utforskas i en suggestiv utställning på det en gång eleganta varuhuset Zeeck på huvudgatan Kavalierstrasse. Varuhuset hade under mellankrigstiden närmast NK:s dimensioner, men är i dag ett skal, och i de spöklika, utblåsta lokalerna puttrar alger i en glasmonter och ett träd växer genom fasaden. När jag besöker utställningen är det en på samma gång lite kuslig och hoppingivande iscensättning av historiens misslyckanden.
Över lag görs många insatser för att knyta världsarvet Bauhaus till samtiden: konstnärsresidens, workshops, samarbeten – till exempel har Adidas designat en jubileumskollektion färgstarka sportkläder. I centrum av Dessau ligger det enorma, nybyggda museet ritat av det unga Barcelonakollektivet Addenda architects. Det stod färdigt till 100-årsjubileet av skolans grundande, och i den långa glasfasaden reflekteras DDR-tidens byggnader. På håll liknar museet en sluten spegellåda, en modernismens ark, fylld av visionära minnesobjekt, som strandat bland den återuppbyggda stadens anonyma fasader av betong.
Bauhaus är i dag Dessaus överlägset största turistattraktion, med 180 000 besökare varje år. Många vallfärdar ända från andra sidan jordklotet för att se framför allt den berömda skolbyggnaden, som efter varsam renovering står kvar som ett minnesmärke över en tid där det moderna bröt fram och utmanade traditionella föreställningar om såväl kultur- som samhällsliv. Skolans inverkan på Dessau under dess knappt sju år i staden lämnade onekligen sina spår, men det skedde inte utan friktion.
På stadsmuseet, inrymt i den ensamma flygel som finns kvar av det en gång ståtliga renässansslottet, är jag nästintill ensam besökare. Här visas ännu en jubileumsutställning, om hur Bauhaus landade i en stad som trots Tysklands djupa ekonomiska kriser expanderade, men där det politiska landskapet ändå hårdnade snabbt. Från att ha varit ett starkt socialdemokratiskt fäste vann nationalsocialisterna mark, och blev redan vid kommunalvalet i oktober 1931 – nästan ett och ett halvt år före det nationella maktövertagandet – största partifraktion i stadshuset. Mycket av retorik och valpropaganda gick ut på att smutskasta skolan och kräva omedelbar stängning.
Precis som när Bauhaus fyllde hundra, är firandet av flytten till Dessau kantat av politiska motsättningar. Skolan har återigen blivit tillhygge för extremhögerpartiet AFD, som ser ut att gå mot en överväldigande valseger i höstens delstatsval i Sachsen-Anhalt (se DN 6/6). En irrväg för det moderna, har skolan kallats av partiet, som sätter kulturen högt på agendan och hävdar att delstaten skall bli ett ”mönsterland för kulturpolitik”, med inspiration från bland annat Orbáns Ungern. Partiet lovar att stötta konst som bidrar till den tyska kulturidentiteten, som tar upp det goda i den tyska historien, och att motarbeta ”tyskfientlig” konst och kultur (Süddeutsche Zeitung 17/5). Det är del av ett kulturkrig som känns igen även från svensk horisont, och med den högst realistiska möjligheten att en lokal AFD-regering med makt över delstatens offentliga medel kan styra kulturlivet i nationell riktning.
En bärande tankefigur är att Bauhausskolan och dess likar stod för något som AFD hätskt kallar ”traditionsförintelse” (”Traditionsvernichtung”), en arkitektur som med sin internationalism och universalism kränker den nationella stilen och motarbetar människans grundläggande behov av trygghet och trivsel. Något som sticker särskilt i ögonen på högerpopulismens esteter, är att modernistisk arkitektur (eller ”internationell stil”, som den en gång kallades) gör anspråk på en övernationell identitet som hotar den nationella. I Sverige hörs liknande tankegångar inom vårt eget SD, som lanserat sin faluröda Bullerbydröm Sverigehuset (”bostäder där det är vackert, trivsamt och skönt att vara”).
Trots avsevärda skillnader, finns det på ett kulturideologiskt plan likheter mellan dåtidens estetiska konflikter och dagens. För den som lyssnar hörs ekon av mellankrigstidens estetiska argument i en nymornad konservativ kritik av den tidiga modernismen. Den i backspegeln naiva förkärleken för industrialiserat byggande och vad det ledde till i samverkan med marknadskrafternas ständiga krav på kostnadseffektivisering, har med all rätt kritiserats av eftervärlden. Men det ligger något dunkelt i samtidens kritik av modernismen, som tycks handla mer om nostalgi, än en seriös diskussion om de estetiska och ideologiska rötterna till storskalig massarkitektur, som miljonprogrammet.
Även initiativ som Arkitekturupproret och Aldrig Mehr, tycks dela estetiskt intresse med högerpopulismen. Kanske är det just de mjukare argumenten, de som handlar om skönhet och trivsel, som lockar större skaror att närma sig de nykonservativa idéerna om arkitektur och stadsbyggnad. I denna skönhetens diskurs lyfts historiserande nybyggen fram, lite oavsett vilken stil det handlar om, medan det pekas finger mot samtidens arkitektoniska misslyckanden, vilka enhälligt skylls på modernismen. ”Det finns alternativ till fyrkantiga lådor”, lyder Arkitekturupprorets tagline.
Tankegångarna fångas också upp i en bredare kulturkritik. I en kommentar i DN argumenterar kulturskribenten Ludvig Köhler att det i dag kanske är mer upproriskt att söka sig till det klassiska och det sköna, än att ständigt göra uppror mot traditionen (26/6). Ett sådant resonemang är naturligtvis inte liktydigt med att kroka arm med djävulen, men det bagatelliserar att den estetiska konservatismen sedan länge varit ett av högerpopulismens favoritområden i den så kallade kulturkampen. Apropå arkitekturupprorets utspel att bilda politiskt parti, frågar Köhler retoriskt ”när hände det senast att ett parti gick till val på att stå upp för en viss estetik?” En på ytan harmlös fråga, säkerligen ställd i all välmening. Men i en vidare kontext kan ett svar för den som gräver i det förgångna vara: i Dessau, oktober 1931. De lokala nazisternas framgångsrika kampanj byggde på att den traditionsförnekande och kulturbolsjevikiska Bauhausskolan skulle stängas och rivas omedelbart, för att rädda just traditionen. Och som Barbara Steiner, direktör för Stiftung Bauhaus Dessau, säger i en intervju: mycket i de nya angreppen från den yttersta högern handlar om ekon ur historien som kanske inte alla hör eller uppfattar som så allvarliga (Financial Times 20/6).
Hur historien för Bauhausskolan slutade är välkänt: den slängdes ut från Dessau 1932 och stängdes efter en kort tid i Berlin ner för gott 1933. De lokala nazisterna infriade aldrig sitt löfte om att riva den förhatliga skolbyggnaden av betong, stål och glas, men gjorde först om den till en ideologisk husmodersskola, senare blev den utbildningscentrum för nazistiska officerare. Platta tak i Dessau blev för en tid ett minne blott – nu skulle husen åter byggas med sadeltak. För skönhetens och trivselns skull.
Inom forskningen kring Bauhaus har det historisk-politiska perspektivet tagit större plats på senare år – skolan verkade i en kontext där det var omöjligt att inte påverkas av ideologi, såväl från höger som från vänster. Åtskilliga böcker och utställningar knyter skolan till den extremt polariserade politiska situation som var Weimarrepublikens. En inte alltför vild gissning är att intresset för den politiska omgivningen då, sporras av att historien ger ekon in i vår tid.
Det som återstår av Bauhaus är främst ett kulturarv, men skolans symboliska betydelse gör att dess eftermäle, även i form av museala byggnader och utställningar, återigen griper in i dagspolitiken. När till och med kristdemokraterna på det lokala CDU-kontoret i Dessau skyltar med Walter Gropius ikoniska skolbyggnad under parollen ”Starke Basis. Klarer Kurs” (i positiv bemärkelse och i polemik med AFD), blir det uppenbart att vad som anses vara skönt, vackert eller en estetisk väg framåt, inte bara bygger på personliga, känslomässiga åsikter om stil, utan också påverkas av underliggande ideologiska kraftfält. På så sätt blir Bauhaus en perfekt projektionsyta för vår polariserade samtid, där dåtidens spöken kikar fram i glasfasadernas speglingar.