Tiden är en opålitlig följeslagare, raden av våra alldeles vanliga vardagar som plötsligt kan förvandlas till kristalliserade minnesbilder. Som den där fredagen för precis 15 år sedan. 22 juli 2011. Mitt i sommaren. Vi är många som aldrig glömmer de förvirrande nyheterna om en stor bombexplosion i centrala Oslo, ”terroristexperternas” omedelbara slutsatser om al-Qaida, rapporterna om skottlossning på socialdemokraternas ungdomsläger på den lilla ön Utöya och kvällens fasansfulla siffror på mördade ungdomar. Först sju, sen timme för timme allt mer obegripliga antal för att till slut bli 69. 52 av dem avrättade med huvudskott på nära håll. I Norge.
Så smärtsamt nära. Så smärtsamt likt. Så smärtsamt.
Åsne Seierstad gav med sin bok ”En av oss” (2013) en gedigen skildring av den ensamme helvite högerextremistens livshistoria fram till den där dagen när hatorden förvandlades till hathandling. När det parlamentariska i Fremskrittspartiet inte längre räckte för honom. När nättrollet klädde ut sig till polis och beväpnade sig med lasersikte, gevär, pistol och specialammunition för att skada och döda maximalt. Detta för att ”rädda den vita rasen” och nationen Norge.
Det som hände en regnig sommarkväll i Norge tydliggjorde nyfascismens yttersta mål; att fysiskt utplåna de som inte delar en världsbild där Europa går under av ”massinvandring” och den vite mannen förlorar sin överhöghet. Massmordet var ett ”nödvändigt raskrig” motiverat i ett manifest på 1 500 sidor från näthatets bubblor.
Men vad hände efter Utöya? Nu när 15 år av vardagar har passerat. Mycket.
2011 hette USA:s president Barack Obama och vi tog den globala politiska anständigheten och regelverken för givna. Fredrik Reinfeldt var svensk statsminister och med sina basketminnen av Tensta Tigers en av de tydligaste kritikerna av vår svenska variant av rashat. Sveriges politiska partier, med ett undantag, det rasistiska Sverigedemokraterna som ett knappt år tidigare fått fäste i riksdagen, stödde med självklarhet FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Gällande svensk grundlag togs på allvar av politikerna:
”Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.” (Regeringsformen, paragraf 2).
15 år efter Utøya och efter en motbjudande kohandel mellan ett växande rasistparti och ett antal principlösa men positionshungriga borgerliga politiker har vi nu en regering som undergräver demokratin. Nedmontering pågår med direktiv från det så kallade samordningskansliet där Sverigedemokraterna sitter med trumf på hand: Regeringsposter har ni tack vare oss.
Således: Lagstiftning om ”vandel”, angiverilag, 100-tals miljoner till ”återvandringsbidrag”, villkorade medborgarskap, styrda snabbutredningar som struntar i remissinstanser och lagråd, retroaktiv lagstiftning, korruptionsliknande hemlig biståndsuppgörelse för att kunna utvisa människor till Somalia, andra inhumana utvisningar av tonåringar och krigstraumatiserade människor. Inte ett ömmande skäl i sikte.
Dagens svenska regering betraktar invandrare som en importerad orsak till vårt största samhällsproblem kriminaliteten. En faktaresistent rasism de övertagit från sitt styrande ”stödparti”, en uppfattning de också delar med terroristens motiv för massakern på Utöya.
Hur har vi hamnat här? Femton år efter Utøya.
Det sannolikt viktigaste skälet är att vi vita majoritetssvenskar aldrig upplever den växande dagliga vardagsrasism som varje kvinna med hijab, varje afrosvensk, varje svensk Ali eller Mohammed kan vittna om medan vi fortsätter våra vardagar. Det är inte vi som drabbas av att 100 000-tals permanenta uppehållstillstånd ska omvandlas. Inte vi som ska upp på ”Återvandringståget – nästa stopp, Kabul!” Inte vi som ska vandelsprövas och språktestas. Inte våra barn som ska utvisas. Inte vi som ska bort. Vi har vår vita hud som skydd.
En av de som hann gömma sig på toaletten i huvudbyggnaden på Utøya när terroristen inledde massakern heter Ronja Breisnes. Hon skrev några år efteråt en tydlig text om varför Utøya måste leva i minnet (NRK 14/3/2018).
15 år efter Utöya siktar Jimmie Åkesson på nästa steg, att bli (stats)minister. Fler hatfyllda ord förklädda till ”invandringskritik” kommer följa. Till årets midsommar publicerade partiet en interaktiv karta över alla 238 muslimska böneplatser i Sverige.”Hela områden i Sverige lyder i praktiken under en slags ortodox variant av islam”, kommenterade initiativtagaren EU-parlamentarikern Charlie Weimers.
Så här skrev Ronja Breisnes när hon tittade tillbaka på den dagen då hennes kamrater mördades därför de ansåg att alla människor har ett okränkbart värde: ”Vi måste prata om att ord inte bara är retorik. Ord skapar verklighet. Ord kan leda till handling. Jag var där när ord blev handling. Jag var där när vi klämde oss samman på en toalett och försökte att inte andas för högt. Jag var där när vi hörde 16-åringar be om nåd, bli skjutna och förblöda… Först kom orden. Sen skotten.”
Ord blev handling den 22 juli 2011.