Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
När månkapplöpningen rasade som värst mellan USA och Sovjetunionen var det inte ovanligt att folk undrade varför så mycket tid och pengar lades på ett fånigt prestigeprojekt. Hade vi inte nog med problem på jorden?
Arbetet med att sätta en människa på månen var allt annat än fånig, men i grunden var drivkraften mycket riktigt en ideologisk prestigekamp mellan två konkurrerande värdesystem: demokrati mot diktatur. Resten är historia. 1969 blev USA först med att landa en människa på månens yta.
Sverige är en liten, men viktig, rymdaktör.
Som en konsekvens av rymdkapplöpningen uppfanns eller vidareutvecklades bland annat mikrochipet, solcellen och GPS-systemet. Dess betydelse för den teknik som ligger till grund för vårt moderna samhälle kan inte överskattas.
Sverige är en liten, men viktig, rymdaktör. Tack vare Esrange kan vi, som enda land inom det kontinentala EU, skjuta upp satelliter i egen regi. Därtill är myndigheten Institutet för rymdfysik i Kiruna världsledande inom rymd- och atmosfärforskning. Värt att nämna är också regeringens miljardsatsningar för att stärka Sveriges förmågor som rymdnation. Det finns goda skäl till det.
För sedan drygt ett decennium tillbaka har rymdkapplöpningen åter tagit fart. Rejält. Den här gången är det USA och Kina som är huvudrivalerna, och det är superrika entreprenörer som Elon Musk och Jeff Bezos snarare än statliga forskningsprogram som driver utvecklingen framåt.
Däremot är det, precis som på 1960-talet, många som i dag frågar sig varför världens stormakter och dollarmiljardärer har blivit mångalna. Vi har ju redan varit där flera gånger, och det finns fortfarande gott om problem att lösa på jorden.
Månen må kännas fjärran. Men kampen om dess råvaror kommer att avgöra vilka länder som leder nästa teknologiska våg.
Svaret på frågan stavas helium-3. Om det kalla krigets rymdkapplöpning främst drevs av den nobla (nåja) kampen mellan två ideologier, är det i dag jakten på ett av världens mest sällsynta ämnen som alltmer kommit att bli den underliggande drivkraften för USA, Kina och, sedan några år tillbaka, Indien att kolonisera månen.
Ämnet används redan inom fusionsenergiforskning. I dag har helium-3 dock störst betydelse som kylämne i kvantdatorer. Utan komponenten riskerar utvecklingen av de kvantdatorer som just nu räknas som mest lovande att gå i stå, en innovation som experter menar kan bli lika avgörande för framtida världsinflytande som halvledare och AI är i dag.
För att göra saker ännu mer spännande är det i praktiken bara världens kärnvapenmakter som kan utvinna helium-3 i mycket begränsade mängder, då det bildas som en restprodukt när kärnvapen åldras.
Under månens yta finns det emellertid gott om helium-3, och det extremt höga priset gör det attraktivt att utvinna. Vid dess sydpol har forskare därtill upptäckt vatten, en förutsättning för alla former av industriell verksamhet.
Återstår gör förstås de många praktiska frågorna gällande infrastruktur, prospektering, transportkostnader, vattentillgång, juridiska gråzoner med mera.
Är hindren oöverstigliga? Kanske. Men om Sovjetunionen och USA haft samma attityd förra gången det begav sig hade varken Jurij Gagarin eller Neil Armstrong kommit upp i rymden. Och de tekniska genombrotten uteblivit.
Månen må kännas fjärran. Men kampen om dess råvaror kommer att avgöra vilka länder som leder nästa teknologiska våg. Och all makt som kommer med den.