För nio år sedan pekade Stefan Ingves, dåvarande riksbankschef, ut det största hotet mot svensk ekonomi. Han valde inte kriminaliteten eller energipriserna, inte heller de långa tillståndsprocesserna eller integrationsskulden. Utan bostadsfrågan: “I dag har svenska hushåll mera skulder än de någonsin har haft”, en utveckling som bara blivit värre.
Förra veckan rapporterade företaget Riksbyggen att en 25-årig göteborgare har råd med 3,1 kvadratmeter i staden. Hallen, på sin höjd. Bostadsmarknadens dysfunktionalitet kommer, med Ingves ord, av att “medianväljarna har beviljat sig själva förmåner i det svenska systemet. Och då är det väldigt svårt att lösa upp det och ändra på det.” Fast med en precisering. Medianväljaren är ofta äldre.
Bostadsfrågan är i mångt och mycket en generationskonflikt. Ett obehagligt ord. Svensk debatt är van vid att diskutera konflikter mellan grupper och talar gärna om klasskamp och könsmaktsordning. Men att ställa mor mot dotter, far mot son? Obekvämt.
Ändå är det inget nytt. Redan i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet finns ett kapitel med rubriken “Huru barn skola föda sin fader och sin moder”, där det stadgas: “Driva de bort fader eller moder böte envar […] tre marker för varje år.” I varje samhälle finns en intressekonflikt mellan ung och gammal, liksom mellan andra grupper, och att närma sig det svenska samhället ur det perspektivet är intressant.
Inte minst för att det sätter saker i ett nytt ljus. Bostadsmarknaden blir generationskonflikten i sin renaste form, eftersom tidpunkten är så viktig. Om man klev in på marknaden tidigt, gärna efter 1990-talskrisen, stod stegen kvar.
Priserna var låga. Sedan drogs den upp, bostadspriserna steg och generationsgapet vidgades. En klyfta som intressekonflikten bevarar. Villaägare motsätter sig nybyggen som sänker tomtens värde, och hyresgästerna höjda hyror. Man agerar efter egenintresse.
Åldersgrupper utgör ofta skiljelinjerna i system som skapats för att gynna den som står på insidan. Arbetsmarknaden är ett annat exempel. Alla föräldrar vill förstås att deras barn ska få ett jobb, men få vill frångå de turordningsregler som ofta gynnar den som hunnit etablera sig på arbetsplatsen – och därmed indirekt äldre framför yngre.
Ändå talas det sällan om, att många samhällssystem i praktiken särskiljer mellan ung och gammal. Ibland på goda grunder. Familjeförsörjaren får företräde framför nykomlingen, eftersom en vräkning eller uppsägning kan sätta en hel familj på bar mark. Men till vilken gräns?
Att vi lever allt längre leder även till att gapet mellan ung och gammal vidgas. I dag sker sker förmögenhetsöverföringen senare, arvet kommer först när dottern närmar sig 60, redan har stadgat sig och inte längre brottas med de ökade kostnader som följer med en familj, till exempel behovet av en större bostad. Ett skifte. Förr var det vanligare att den yngre generationen tog över arvet redan innan föräldern gått vidare.
Familjer anpassar sig förvisso, föräldrar går i borgen för sina barn när de köper bostad medan arvet från morfar hoppar över dottern och delas ut till barnbarnen. Kapital går att föra över i förväg. Men inte alltid.
Bristen på bostäder är ett bra exempel, de flesta vill trots allt inte flytta från sitt hem. En ödets ironi, att föräldrar kan bidra till barnets kontantinsats eftersom att deras hus har stigit i värde och samtidigt, genom att bo kvar i sin bostad, just bidrar till att bostadspriserna upprätthålls.
En intressekonflikt som formar samhället, i det tysta. Klassresan blir svårare när flytten fördyras, familjebildningen försenas – regeringens utredning om de sjunkande födslotalen menar att bostadspriserna är en bidragande faktor – och värderingar skiftar. Ungdomsbarometern menar även att unga rättar sig efter bostadsmarknadens krav och fokuserar på lön och trygghet. Med andra ord: blir mer konservativa.
Processer som sätter djupa spår i samhället. Att generationskonflikten inte är en större politisk fråga är märkligt. Att politiker tiger är rätt logiskt, 36 procent av dem som röstade i 2022 års val var 60 år eller äldre. Man blir inte omvald på politik som missgynnar äldre. Men inte ens den förre riksbankschefen Stefan Ingves satte ord på generationsdimensionen: vem medianväljaren faktiskt var och hur förmögenheterna fördelades mellan unga och gamla. Och han behövde inte vinna några val. Varför lyfts inte frågan oftare?
Kanske beror det på att vår generationskonflikt är dold, indirekt. Medan medeltidens lagstiftare oroade sig för att far och son skulle hamna i luven på varandra verkar vår motsvarighet på subtilare sätt, där föräldrar vill sina barn väl, men genom röstmönster som säger nej till nybyggen, marknadshyror och värnar anställningstryggheten ändå försvårar för sina barn.
Att generationer kan stå i vägen för varandra borde gå att prata om. Samhället är en viljornas kamp, demokratin ett system för att hantera intressekonflikter genom “en konkurrenspräglad kamp om folkets röster”, som statsvetaren Joseph Schumpeter en gång uttryckte det, och konflikten mellan ung och gammal är en av samhällets mest grundläggande skiljelinjer. Att den inte erkänns är ett problem, inte minst för att dagens unga blir morgondagens äldre. Tar över samma positioner och börjar försvara samma tillgångar.
Därför borde generationskonflikten diskuteras på samma premisser som andra intressekonflikter i samhället. Flikas in, bland motsatser som klass mot klass och kön mot kön, som “generation mot generation”. Helt enkelt för att vi ska kunna föra en diskussion om frågan, om vad som är en rimlig balans mellan de etablerades trygghet och de ungas möjligheter. Eller, om man vill hårdra det: de äldre drog upp stegen efter sig. Vad innebär det för unga, i ett samhälle där vi lever allt längre?