Frågor om myndigheters opartiskhet, vänskapskorruption och jäv måste naturligtvis tas på största allvar och värnas. Men den debatten får samtidigt inte skymma den kanske viktigaste frågan av alla: vad visar forskningen om sambanden mellan människors livsvillkor, existentiella hälsa och fredens samt den sociala hållbarhetens förutsättningar?
Vi vet sedan länge att människors hälsa inte enbart avgörs av sjukvård eller frånvaro av smitta. Utbildning, jämlikhet, social tillit, demokratiskt deltagande och känslan av att livet är begripligt och meningsfullt har avgörande betydelse för såväl livslängd som livskvalitet.
Den medicinske sociologen Aaron Antonovsky visade hur människors känsla av sammanhang påverkar deras förmåga att hantera svårigheter och bevara hälsan. Forskningen om jämlikhet har visat hur samhällen med små klyftor uppvisar bättre folkhälsa, högre tillit och mindre social oro. Freds- och utvecklingsforskningen har samtidigt visat hur orättvisor, utanförskap och brist på delaktighet kan ge upphov till frustration, våld och väpnade konflikter med förödande konsekvenser för människors livsvillkor.
Under lång tid har det moderna samhället byggt på föreställningen om människan som autonom, rationell och i huvudsak självständig. Men människan är också sårbar.
Under lång tid har det moderna samhället byggt på föreställningen om människan som autonom, rationell och i huvudsak självständig. Men människan är också sårbar. Hon behöver tillit, mening, erkännande och gemenskap. Hennes välbefinnande formas inte enbart av det som finns inom henne, utan också av kvaliteten i hennes relationer till andra människor, till samhället och till naturen.
Det är därför den internationella diskussionen om så kallade Inner Development Goals är både intressant och problematisk. Intressant därför att den uppmärksammar betydelsen av empati, självreflektion och relationskompetens i arbetet för hållbar utveckling. Problematiskt därför att samhällsproblem riskerar att förvandlas till individuella utvecklingsprojekt.
Sambandet går nämligen i båda riktningarna. Människor som lever i rädsla, ojämlikhet, krig och social utsatthet får svårare att utveckla tillit, hopp och framtidstro. Samtidigt behöver hållbara samhällen människor med förmåga till empati, ansvarstagande och dialog.
Påverkar samhällets hållbarhet
En hållbar yttre värld stärker människans inre liv. Men människors inre liv påverkar också möjligheterna att bygga hållbara samhällen.
Existentiell hållbarhet bör därför inte betraktas som ett separat tillägg till hållbarhetsmålen och inte heller endast som ett verktyg för att uppnå dem. Den är det relationella vävverk som binder samman människans inre liv med hennes sociala relationer, hennes plats på jorden och hennes ansvar för framtiden.
Folkhälsa handlar naturligtvis om vaccinationer, smittskydd och förebyggande vård. Men den handlar också om de samhälleliga och existentiella villkor som gör människor friska eller sjuka, hoppfulla eller rädda, delaktiga eller uppgivna.
I en tid som präglas av krig, polarisering och växande existentiell oro borde det därför vara en angelägen uppgift för våra folkhälsomyndigheter att hjälpa oss förstå sambanden mellan människors livsvillkor och deras existentiella hälsa. Inte för att ge färdiga svar på livets stora frågor, utan för att bidra till den kunskap som gör det möjligt att bygga samhällen där människor kan leva utan rädsla, med tillit till varandra och med förmåga att fatta långsiktigt hållbara beslut.
För ytterst handlar folkhälsa inte bara om att överleva.
Den handlar också om att kunna leva – i fred med jorden, i fred på jorden och med frid i sinnet.
Hans Abrahamsson, freds- och utvecklingsforskare från Göteborgs Universitet. Aktiv medlem i Nätverket för Fred och Klimaträttvisa