The Odyssey – Så skiljer sig filmen från boken
Christopher Nolans ”The Odyssey” gör succé både bland recensenter och publik. Samtidigt kommer kritik på sociala medier och från antikvetare om att han kanske tagit sig för stora friheter med Homeros klassiker.
Men hur skiljer sig boken från filmen?
Johan Scheéle
Först kan man väl konstatera att som i alla bra adaptioner har Christopher Nolan både tagit bort och lagt till. Kanske är det just det som gör filmen är så lyckad som film betraktad.
Jag var orolig innan med tanke på att en tjock bok har helt andra möjligheter än en film att hantera komplexa berättarstrukturer, parallella skeenden, undertext, gudar, nymfer och en uppsjö karaktärer. Men Nolan har vaskat fram en riktig Hollywood-karamell som är precis lagom trogen originalet. Imponerande.
Kikar man på skillnaderna mellan bok och film är det ändå några saker som sticker ut.
Inga gudar
Först och främst att Olympens gudar, som i boken spelar en aktiv och framträdande roll, knappt förekommer i filmen. Den enda värd att nämna är Athena som här gestaltas nästan mer som Odysseus dåliga samvete – snarare än som gud och hjältens beskyddare.
Havsnymfer och lotusblommor
Andra saker har Nolan flyttat eller slagit ihop av uppenbart dramaturgiska skäl. Som att mötet med havsnymfen Kalypso i filmen även rymmer lotusblommor (ett knark som får en att glömma sin hemlängtan) och återberättandet av irrfärderna. Två episoder från helt andra ställen i boken. Att Odysseus i boken har sex med både Kalypso och häxan Kirke är också något som filmen valt bort att skildra.
Ingen hybris
Flera har också påpekat att de saknat den kända dialogen när Odysseus lurar Cyklopen genom att kalla sig ”Ingen”. Jag saknar mer slutet på ovan nämnda scen när Odysseus inte kan låta bli att helt i onödan delge den enögde jätten sitt riktiga namn. Det är därför han i Homeros text – i ett utslag av Hybris? – drar på sig den förbannelse från Poseidon som hindrar honom och hans män att ta sig hem:
”[...] Säg att Odysseus, Leartes son, och Ithakas herre,
han som lagt städer i grus, var den som släckte ditt öga.”*
Scenen sätter också fingret på det stora konstnärliga valet – att Matt Damons filmhjälte snarare är ångestriden och stukad än stolt och stursk. Ingenstans i filmen skryter han om att han ”lagt städer i grus” – snarare brottas han med sitt krigstrauma från Troja.
Ingen (he, he) verkar på riktigt ha blivit besviken på Christopher Nolans film, inte jag heller. Kanske just för att det så tydligt är Christopher Nolans egen version av den västerländska litteraturens urverk. För det blev ju bra det här, och åtminstone jag har älskat att återvända till Ithaka.
Översättare: Ingvar Björkeson, 1995
Det här är en analys
Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §4 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.