Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Kristdemokraterna har i år fått öppen kritik från pastorer, teologer och andra kristna profiler, och i samband med detta har åter lyfts något som rapporterats i flera år: som SvD skrev i januari i år (SvD 31/1) har partiet upplevt en kraftig minskning av de frikyrkliga sympatisörer som länge utgjort ett fundament för KD. Fortsätter detta är det ett historiskt skifte. Men det är faktiskt inte första gången det larmats om att de frikyrkliga väljarna övergett ett borgerligt riksdagsparti.
I Frisinnad tidskrift diskuterades temat i mitten av 1990-talet. Men då handlade det inte om KD, utan om det dåvarande Folkpartiet (i dag Liberalerna). Debattinläggen var många; bland annat deltog den nya partiledaren Maria Leissner som underströk det beklagliga med utvecklingen. Det hela hade startat med en artikel av statsvetaren Magnus Hagevi som med bruk av data från Göteborgs universitet och SIFO analyserat det frikyrkliga väljarbeteendet under efterkrigstiden. Han citerade en äldre kvinna i det som då hette Svenska Missionsförbundet (SMF): ”Förr i tiden var Folkpartiet det självklara stora kristna partiet. Så är det nog inte längre.” Nej, så var det inte längre. 1960 hade partiet haft stöd av halva den frikyrkliga väljargruppen. 1991 var motsvarande siffra 8 procent.