Studien, som publiceras i Proceedings of the Royal Society, bygger på jämförelser av anatomin hos 176 arter av rovdinosaurier från jura- och kritperioderna.
Medan merparten av rovdinosaurierna var små eller medelstora, och förblev så, kunde en annan tydlig trend märkas hos framför allt tre familjer; Abelisauridae, Carcharodontosauridae och Tyrannosauridae.
I alla tre fall blev arterna med tiden allt större, med allt mer massiva skallar och käkar – och samtidigt allt mindre armar, som av allt att döma inte längre fyllde någon funktion.
Massiva käkar
Det hela kulminerade med Tyrannosaurus rex från slutet av kritperioden. Den kolossala besten vägde 8,5 ton – lika mycket som två indiska elefanter – och hade extremt kraftfulla käkar. Men även andra jättar från kritperioden, som Giganotosaurus, hade enorma huvuden med extrema käkar. Alla hade nästan löjligt små armar.
Detta skiljer dem från en rad medelstora rovdinosaurier, exempelvis den välkända Allosaurus, som behöll armarna och händerna och använde dessa för att greppa tag i bytet.
Stora byten
Forskarna tror att trenden mot massiva huvuden drevs av en övergång till allt större bytesdjur. Under jura och krita fanns en rad stora växtätande dinosaurier som sannolikt var svåra för de köttätande dinosaurierna att fånga och döda. Det krävdes både styrka och kraftig beväpning för att lägga ned sådana byten. Detta ledde till en tilltagande gigantism bland rovdinosaurierna och allt kraftfullare käkar.
I stället för att greppa bytesdjuren med kloförsedda armar gick de över till en jaktmetod där ett eller flera massiva bett snabbt ledde till att de slets sönder och förblödde. I den processen blev armarna överflödiga. Det var ingen mening att slösa energi på att bygga upp extremiteter som inte behövdes längre.