Arvid Jurjaks är medarbetare på kulturredaktionen.
När Olga Tokarczuk berättade att hon tagit hjälp av AI under arbetet med sin kommande roman var det många som höjde de digitala högafflarna. Så stor blev upprördheten att den polska författaren till och med uppmanades lämna tillbaka sitt Nobelpris. Till slut fick Tokarczuk gå ut med ett förtydligande: tekniken är bara ett verktyg för research. ”I flera decennier har jag skrivit ensam”, försäkrade hon.
Så ser kravet trots allt fortfarande ut, snart 60 år efter att den franske litteraturteoretikern Roland Barthes utropat författarens död i en berömd essä. Det var inte så att någon hade blivit skjuten. Barthes ville snarare låta texten få sitt eget liv, och befria läsaren från upphovspersonens bakgrund och intentioner.
Förlagens marknadsavdelningar och kulturredaktionerna ville annat. Vem vill läsa om Olof Lagercrantz otrohet utan att först få krypa in i de djupa vecken i David Lagercrantz panna i en stort uppslagen intervju i DN Kultur? Nej, betydelsen av författaren, den ensamma figuren i Olga Tokarczuks försvar, har snarare vuxit. Till det bidrar också identitetspolitiska landvinningar. En berättelse om att vara marginaliserad har större trovärdighet när den förmedlas av någon med en sådan erfarenhet.
Men med de AI-drivna språkmodellerna är strupen blottad på riktigt. ”Är det nu författaren slutligen dör?”, frågade sig litteraturprofessorn Jesper Olsson i SvD förra året. Ännu fler började lyssna efter dödsrosslingarna under vårens debatt om misstänkt AI-genererade noveller i tidskriften Granta. Därefter lovade den brittiske essäisten Sam Kriss att göra processen kort med var och en som överlåter bördan av att formulera sig litterärt åt ChatGPT, Claude eller något av de andra programmen.
”Jag svär vid Gud”, avslutade Sam Kriss sin essä, ”jag ska komma hem till er och jag ska tamejfan döda er.”
Jag vet inte om det var det som Roland Barthes tänkte sig.
Även om det kommer att vara en nischföreteelse är jag övertygad om att det går att arbeta med den nya tekniken på ett konstnärligt meningsfullt sätt. Tanken är trots allt inte ny. Redan innan Barthes dödförklarade sina kollegor hoppades avantgardisterna inom det som kallas konkret poesi på en litteratur utan författare. I Stuttgart anlitades dataingenjörer för att skapa slumpmässig lyrik. ”En subjektlös poesis subjektlösa satser”, löd det utopiska idealet från riktningens chefsteoretiker, tysken Max Bense,
Då handlade det om att skingra dimman kring den genikult som frodats sedan romantikens dagar – en epok som lade grunden till 1900-talets fascistiska rörelser, enligt samma avantgardister. Nu skulle algoritmernas objektiva och rationella principer ersätta magkänsla och intuition.
Ett tag levde hoppet om att AI skulle fortsätta denna utveckling. Så sent som 2020 tog kritikerna emot det svenska poesiprojektet ”Ammaseus Horisont – AI tolkar Karin Boye” med entusiastiska referenser till just den konkreta poesin. En artikel från Lunds universitet redogör för hur debatten sedan svänger till den allt djupare skepsis som råder idag.
Intressant nog sammanfaller det med ett skifte i synen på tekniken.
I den tyska boken ”Wie rationale Maschinen romantisch wurden” (Hur rationella maskiner blev romantiska) från 2024 skildrar Philipp Schönthaler hur romantikens språk och idéer i högre utsträckning börjat användas inte bara för att avfärda syntetisk konst och litteratur – återigen, Tokarczuks ensamma författare – utan också för att beskriva utvecklingen av artificiell intelligens.
Mystiken tätnar kring dess väsen. Inte ens dess skapare sägs längre veta vad som rör sig i serverhallarnas outgrundliga inre.
Schönthaler varnar för hur detta motverkar en klar och kritisk debatt kring föreställningarna om en generell artificiell intelligens, den punkt då AI:s förmåga överskrider människans.
När det inträffar är det inte bara författaren som är illa ute, menar å andra sidan domedagsprofeterna i Silicon Valley, som heller inte drar sig för att måla upp visioner om en ny vidunderlig konst i en antihumanistisk och postantropocen era.
Nåja.
Problemet är nog snarare att många inte ser att det som AI genererar här och nu är skit. Läsare föredrar rentav syntetisk poesi framför dikter av kanoniserade poeter som William Shakespeare eller Emily Dickinson, enligt en omtalad studie publicerad i Nature.
Hur blev det så? Enligt Roland Barthes skulle författarens tynande dominans inte lämnas utan ersättare. The new kid in town – herren på täppan, enligt Barthes – var läsaren. Men om det är något det inte funnits brist på de senaste åren så är det larmrapporter om läskrisen. ”Läsandets tidsålder är över”, hävdar amerikanska Atlantic rent av i sitt senaste nummer. Studenter kan inte längre hantera metaforer, varnar universitetslärare i magasinet, och tolkar även drastiska liknelser rent bokstavligt.
Vår hjärna är en kognitiv snåljåp, sägs det ibland. Finns det genvägar att ta, så tar vi dem. Det har alltid funnits de som börjat bakifrån för att få reda på slutet. Nu finns det chattbotar som kan återberätta hela handlingen på en motståndslös prosa.
En bok i hängmattan, semesterns urscen – vilket sjå!
”Det här verkar vara ett långt dokument”, får jag veta när jag öppnar Roland Barthes essä från 1967 på min dator. ”Använd AI-assistenten för att få en sammanfattning”, lyder erbjudandet.
Texten är på sju sidor.
Knappen för okej hade lika gärna kunnat vara en avtryckare.
Författaren är död, och om ingen ingriper kommer läsaren snart gå samma öde till mötes.
En mer förbisedd del av panelsamtalet med Olga Tokarczuk handlade om just det här, att allt färre orkar ta sig igenom hennes romaner. Många nöjer sig med sammanfattningar, beklagade hon sig. Boken som kommer på polska i höst blir därför Tokarczuks sista.
Så tynar vi långsamt bort, både författare och läsare.
Den allmänna berättelsen om biblioteket i Alexandria, den antika symbolen för människans kunskapstörst, är att det gick under i en plötslig brand. I det nya Atlantic-numret redogörs för en mer modern förklaring: Människor slutade läsa och bestånden av papyrusrullar förföll. Kanske är det så vi måste föreställa oss resultatet av vår egen slappa samtid.