En amerikansk politiker yttrade en gång de bevingade orden att ”Iran har aldrig vunnit ett krig eller förlorat en förhandling”. Politikern var Donald Trump och året var 2020. Trumps poäng, och den var inte felaktig, var att Iran på slagfältet och i regelrätta konflikter sällan eller aldrig klarade av att uppnå sina mål.
I förhandlingar om exempelvis sitt kärnvapenprogram, då under 2010-talet med västländer, lyckades däremot den islamistiska regimen ständigt dribbla bort motståndarsidan.
Det var därför Trump lämnade JCPOA-avtalet 2018, som Obama hade förhandlat fram och som syftade till att begränsa anrikningen av uran i utbyte mot sanktionslättnader. Enligt Trump var det ett av de mest ”ensidiga avtal USA någonsin ingått”.
Man kan fundera på vad 2020 års Trump hade tyckt om sitt framtida jag som 2026 undertecknade ett preliminärt samförståndsavtal med Iran som avslutar de militära striderna mellan länderna och deras allierade. I Irans fall handlar det om shiamilisen Hizbollah i Libanon samt houthierna i Jemen, och för USA:s del Israel.
Avtalet innebär omedelbart eldupphör, återöppning av Hormuzsundet för internationell sjöfart och en gradvis avveckling av USA:s marina blockad. Parterna ska inom 60 dagar förhandla fram ett slutligt avtal i vilket det ska ingå ett iranskt löfte att inte utveckla kärnvapen. USA erbjuder i utbyte mot detta sanktionslättnader och möjligheter för Iran att åter exportera olja.
Hormuzsundet öppnas och det framställs som en seger för Trump. Men sundet var ju öppet innan kriget inleddes. Dessutom var Irans löfte att inte utveckla kärnvapen precis det som Trump 2018 ansåg vara ett tomt löfte. Även om anrikningsanläggningarna ligger under några tusen ton sten kan de grävas fram och fortsätta utveckla kärnvapen.
Ingenstans i det preliminära avtalet nämns det iranska folkets frihet eller rätt att forma sitt eget öde. Samtidigt var det aldrig Trumps uttryckliga avsikt med kriget; det skulle blott vara en önskvärd bieffekt av angreppen om regimen föll.
Lika frånvarande är kraven på att Iran ska upphöra med stöd och finansiering till Hizbollah och houthierna. Dessa två grupper håller Libanon och Jemen i ett tillstånd av permanent konflikt, och så lär det fortsätta. Chansen att kräva av Iran att landet tvingar Hizbollah att avväpnas nyttjades inte, och den libanesiska regeringen klarar uppenbarligen inte av att avväpna Hizbollah på egen hand.
Nettoresultatet av kriget tycks vid första anblick inte vara särskilt mycket: en återgång till status quo. Åtminstone just nu framstår det så. Men det finns ett par mindre uppenbara konsekvenser av kriget som har betydelse.
Iran har visat att landet är berett att ohämmat slå till mot sina grannländer och deras infrastruktur, trots att de inte aktivt deltog som krigförande parter i kriget. Bahrain, Kuwait, Oman, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Saudiarabien, Irak och Syrien utsattes samtliga för någon form av raket- eller drönarangrepp. Detta får konsekvenser för hur de ser på den nuvarande iranska regimen och vem de väljer att samarbeta med.
De oljeproducerande länderna runt Persiska viken förstår att det är Iran som kontrollerar Hormuzsundet och därmed en central del av deras ekonomi, vilket förstås inte är hållbart för dem i längden.
Medan Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens ledare prioriterar modernisering, stabilitet och ekonomisk utveckling har det iranska revolutionsgardet (som i praktiken styr Iran) religiöst-profetiska målsättningar utan hänsyn till sin egen befolkning eller stabiliteten i regionen. Mellanöstern står delat mellan dessa två linjer, och det har kriget tydliggjort.
Det innebär att de sätt som finns för att runda sundet kommer att utvecklas i form av nya gas- och oljeledningar, vilket innebär att Irans framtida makt minskar, liksom oljeekonomins betydelse som helhet. Ett tecken på detta märktes redan under våren.
I april lämnade Förenade arabemiraten OPEC, som de varit medlem i sedan 1971. Oljekartellen OPEC syftar till att begränsa oljeutvinningen och därmed hålla priset stabilt och någorlunda högt.
Men Emiraten inser att oljeekonomins dagar kommer att få ett slut och att kriget i regionen bara påskyndar denna utveckling. Därför är det dags att öppna oljekranarna och sälja så mycket som möjligt utan några hinder från OPEC.
Vad händer med Iran då? Irans militära kapacitet är förstås kraftigt decimerad, liksom dess förmåga att utveckla kärnvapen, kryssningsmissiler och drönare. I praktiken har landet varit direkt involverat i ett krig alltsedan den 7 oktober 2023, och med dystra resultat för dess nätverk av allierade: Hizbollah är försvagat, Assadregimen har fallit och ersatts av en ledning som samarbetar med USA.
Men trots att Irans politiska och militära makt är försämrad sitter samma regim kvar, med oförändrade möjligheter att förtrycka den egna befolkningen. Och möjligheterna att återigen sälja olja garanterar att revolutionsgardet kan fortsätta bekosta sin förtryckarapparat som inte bara upprätthålls med religiös lojalitet, utan även med pengar.
Vad avtalet främst visar är att Donald Trump, trots sina bombastiska hot och ständiga ultimatum, är en politiker bunden av samma logik som alla andra demokratiskt valda ledare: popularitet och pengar. Förhoppningen var nog att den iranska regimen antingen helt skulle kollapsa eller, som minst, bli så försvagad att den skulle gå med på vad som helst.
Men av någon outgrundlig anledning hade Trump ingen tydlig plan för hur en stängning av Hormuzsundet skulle hanteras när kriget inleddes. Och i samma sekund som revolutionsgardet stängde sundet började en klocka ticka ned i Vita huset, vilket gjorde fortsatta strider omöjliga.
Inflationen i USA ökade från låga 2,4 procent i februari till 4,2 procent i maj – en direkt konsekvens av det höjda oljepriset. Sådant svider i popularitetssiffrorna eftersom det leder till ökade levnadskostnader för amerikaner, och Trump vill förstås inte gå in i ett mellanårsval, som sker i november, med sådana förutsättningar.
Ökningen av oljepriset blev därför tvingande i förhandlingarna med Iran. Den segervisse och självsäkre Trump förbyttes mot en president som så fort som möjligt, kosta vad det kosta vill, skulle få allt undanstökat. Resultatet blev att Trump till slut bekräftade sin egen maxim från 2020.