Aldrig tidigare hade filmforumet Rotten Tomatoes slagit av kommentarsfunktionen för en film. Men det skedde 2012 och filmen var Christopher Nolans ”Dark Knight Rises”. Regissörens fans var så rabiata att de kastade ur sig inte bara förolämpningar utan också hot mot alla som yttrade sig negativt på minsta sätt. Detta redan innan filmen ens haft premiär.
På den tiden skrev jag för den numera nedlagda tv-bloggen Weird Science. Jag skrev en bagatellartad text om att det var ett slöseri att ha Tom Hardy i rollen som Bane eftersom man aldrig får se hans ansikte. Ingenting ”for the ladies”. Då fick jag erfara den hårda vägen att de manliga Christopher Nolan-fansen där ute både saknar humor och är absolut skoningslösa.
Men hans filmstil sker på bekostnad av annat. Så måste det ju bli
Jag vet att jag därför skriver den här texten på egen risk och att minsta tecken på kritik kommer att straffa sig. Som för The Guardians medarbetare Catherine Shoard som fick höra ”dumma kossa”, ”kvinnor fattar beslut baserat på känslor snarare än logik” och ”Jag lovar att bruden hade lingonvecka när hon skrev recensionen lol” efter att ha gett ”Tenet” en tvåa i betyg.
Så därför: Nolan är en fantastisk filmskapare. Jag tror inte det finns en enda kritiker som inte skriver under på det.
Han är också en väldigt maskulin sådan. Maskulin i klassisk, arketypisk mening då. Han jobbar med tema som ära, heder och mod. Hans huvudfigurer vill beskydda om inte familjen så hela samhället, till och med världen. De är alltid extraordinära män, de är levande myter: egenutsedda rättskipare, magiker, astronauter, spioner och vetenskapsmän. De drivs av en moral som initialt tycks dem självklar och korrekt men kommer så småningom att ifrågasätta detta. Det gäller för alla hans huvudpersoner, vare sig de heter Odysseus, Leonard Shelby, Batman eller Oppenheimer.
Ett annat återkommande tema är att de alltid är besatta av någonting.
Nolan själv är det också. Av tekniska lösningar, av att filma i 70 mm, att göra filmer som är över tre timmar långa trots att statistiken säger att publiken föredrar kortare filmer. Det skiter han i därför att han är en filmskapare med notorisk känsla för kontroll och tempo. Man måste beundra hans kompromisslöshet. Även om den spiller över på fansen och förvandlas till en aggressiv ovilja att acceptera någonting annat är toppbetyg för hans filmer.
Men hans filmstil sker på bekostnad av annat. Så måste det ju bli. Och dessa saker är känslor som berör på djupet och kvinnoporträtt. Han har hittills, under sina 28-åriga karriär, inte producerat en enda film där kvinnornas dramaturgiska funktion inte är att bara bekräfta den manliga huvudfigurens driv.
Även kvinnliga filmkritiker måste få tycka någonting om saken.
Nu finns det ju inte någon universell lag som säger att en filmskapare måste göra filmer om kvinnor eller att just Nolan skulle bli en bättre regissör om han gjorde det. Men även kvinnliga filmkritiker måste få tycka någonting om saken.
Att se filmer om liv som både är och inte är våra egna, känslor som är både allmängiltiga och främmande, är ju vad hela filmkonsten handlar om. All konst för den delen. Helt enkelt ta del av olika verkligheter och inre liv.
Att Nolans fans reagerar med så starka känslor är ju faktiskt bara ett bevis för detta: hans verk fångar någonting de känner igen sig i. Någonting i huvudpersonernas grumliga moralkompass och svåra jakt på ära, deras kyliga driv och komplexa relation till sin omvärld resonerar hos moderna män. De borde därför vara nyfikna, inte hatiska, mot de kvinnliga rösterna som i hans filmer och världarna de beskriver ser någonting annat.