Isak Holmgren
Oskar Hemlings usla nöjen. Nirstedt/litteratur. 167 sidor.
Niklas Qvarnström är författare och litteraturkritiker på kultursidan.
Jag vet inte hur många som idag bekantat sig med ”Doktor Mirakels medicin”, Knut Nordströms redan på 50-talet medvetet otidsenligt skrivna debutroman, men det skulle inte förvåna mig om Isak Holmgren gjort det. Och skrattat lika rått men hjärtligt åt den förläste studenten Gustaf Prokopius neurotiska äventyr som jag gjorde för snart trettio år sedan.
Oavsett vilket skulle Prokopius mycket väl ha kunnat kvala in som andlig förfader i det fiktiva sällskapet Usla Nöjen. Fiktivt även inom ramen för Holmgrens egen debutroman, förlagd till en stad vid namn ”Götheborg” i ett parallellt västsvenskt universum: ”Oskar Hemlings usla nöjen”.
Förutom den förläste titelpersonen själv är sällskapets ledamöter avknoppningar av honom och hans upphettade hjärna – innan han tar sitt liv, 25 år gammal. Det får vi veta redan i den likaledes fiktive utgivarens förord. Precis som författaren är Hemling född 2000, men ett barn av en helt annan tid. Eller väldigt många tider på en och samma gång.
Efter sig lämnar den unge självmördaren medlemmarnas anföranden vid de sammanträden han fantiserat ihop. Släktskapet med Fernando Pessoas så kallade ”heteronymer” påtalas också i utgivarens förord, fast Oskar Hemlings hjärnfoster kallas istället ”autonymer”. Tämligen likartade i all sin gymnastiserade lärdom och förvrängda bokliga bildning, med andra ord, men med varierande fixeringar och temperament.
Min favorit är nog Igor Lemnshka, ”f.d. kulturattaché och matematiker, instrumentsamlare och numismatiker”, som med skräckblandad förtjusning ser framför sig hur ”spätkapitalismens” alla binära börser kommer att kollapsa nästa gång ett bestämt ”trekantigt” romerskt mynt dyker upp på marknaden.
En annan är Shlamo Ginker, ”kabbalist, mentalskötare och ståuppkomiker”, vars uppläsningar av förintelsedikter inte renderar honom så mycket som en skrattsalva, medan Oskar Hemling för sin del söker hjälp för sitt ”tricksterkomplex och kompulsativa buffoneri”.
Tre ord som av förklarliga skäl rödmarkeras på min skärm när jag citerar dem. Nybildningarna och de medvetna konstifikationerna trängs bland makabra upptåg, livsleda och groteskerier på sidorna. Allt mot en tragisk bakgrund som stundtals blöder igenom och sänder rysningar längs textens bångstyriga ryggrad.
De tvångsmässiga fantasierna går väl i princip genomgående för långt, men är gränsöverskridande på lite olika sätt. Ibland med en lite väl juvenil edgelord-mässighet, som hos Khris Malengo – inte helt olik de ”skenprovokativa pseudonihilister” den mer sardoniske Shlamo Ginker avfärdar sina ståupp-kolleger som. Ibland, som hos Holger Manisk, med konkret – och gärna freudiansk – Göteborgsadress.
Även ”Götheborg” tycks ha sina uppburna psykoanalytiker. Och lärjungar, som den ”trekvarts kompromisslösa samtidslitteraturanmälerskan Malvaise Tomblícq”.
Jag lämnar åt den intresserade läsaren att själv dechiffrera detta – lätt haltande, men högst genomskinliga – anagram. Liksom jag nog kan utgå ifrån att alla som läst så här långt misstänker att varje ”autonym” i romanen är ett anagram på Oskar Hemling. Och därmed på Isak Holmgren: enligt omslagsfliken bosatt i Göteborg, där han studerar till psykolog.
Det säger sig självt att dessa usla nöjen kan avfärdas eller omhuldas av ungefär samma skäl. Ironi i kubik. Barockpastisch och hypermedveten självparodi. Kurragömmalekar i en spegelskal. Kompostmodernism. Och så vidare. Som Göteborgsroman kan den väl karaktäriseras som Claes Hylingers och LOB:s (Lars-Olof Bengtsons) lika fula som charmerande utomäktenskapliga barn, välsignat av Rabelais och Laurence Sterne.
Ingenting är nytt under solen, allra minst litterära bastarder av högbegåvade unga formuleringskonstnärer, men det är precis vad svensk prosa behöver just nu.