Festlig feel good är kanske inte det första man förknippar med Homeros flertusenåriga verk. Men i ”O brother, where art thou?” blir den transformationen smått oemotståndlig, skriver Helena Lindblad i sommarserien ”Irrfärder”.
Resornas resa har gått i alla möjliga filmiska färdriktningar sedan Georges Méliès klippte och klistrade ihop sin fyra minuter långa ”The mysterious island” i början av 1900-talet. En skojfrisk kortis där den franska filmpionjären smälter samma två av Odysseus mest dramatiska stopp på vägen hem; den erotiska fångenskapen hos nymfen Kalypso respektive den mer brutala hos cyklopen Polyfemos.
Mycket sandal- och svärdaction har det blivit genom åren men också ett storstilat pretentiöst drama där en nutida hemvändare försöker fånga in det sargade Balkan med kulmen i det belägrade Sarajevo (greken Theo Angelopoulos ”Odysseus blick” från 1995).
I modern tid är det Joel och Ethan Coen som plockar upp Méliès kastade humorhandske och tar fasta på frejdiga inslagen i Homeros episka äventyrssaga. I ”O brother, where art thou?” från 2000 förflyttar de amerikanska filmarbröderna ”Odysséen” (väl valda delar) till 30-talets Mississippi till tonerna av deltablues, bluegrass och gospel.
George Clooney gestaltar, i en av sina charmigaste roller, den snabbkäftade kedjefången Ulysses Everett McGill som slår följe med två olycksbröder (John Turturro och Tim Blake Nelson) under en dramatisk flykt undan rättvisan. Den pomaderade bedragaren frestar sina kumpaner med en nedgrävd skatt, men i själva verket vill han bara ta sig tillbaka hem till sin förargade hustru Penny (Holly Hunter) i Ithaca, Mississippi.
Att förflytta den antika hjälteepiken till den amerikanska depressionen och förvandla den till en sepiafärgad pikaresk förblir ett genidrag. På ytan en pojklek där trion möter en gitarrist som nyss sålt sin själ till djävulen, jagas av en spöklik sheriff, övermannas av en enögd bibelförsäljare, hamnar i ett Ku Klux Klan-möte och förförs av hypnotiskt sjungande tvätterskor vid en flod.
Men under den komiska ytan hummar en liten lågmäld sång om den amerikanska söderns orättvisor, rasism och rovkapitalism. Addera en rad elegant underhållande korshänvisningar till klassiskt filmnörderi och americana. Bröderna Coen apostroferar allt från Preston Sturges lättsamt engagerade trettiotalsfilm ”Med tio cents på fickan”, Mervyn LeRoys allvarligare ”Jag är en förrymd kedjefånge”. John Steinbecks böcker och farmarmålningen ”American gothic”.
Festlig feel good är kanske inte det första man förknippar med Homeros flertusenåriga verk, men i bröderna Coens händer blir den transformationen smått oemotståndlig. Bakom den arkaiserande titeln ”O brother, where art thou?” döljer sig den hittills bästa tolkningen.
Läs mer i serien Irrfärder: