Mats Strandberg sträcker handen i vädret och börjar räkna på fingrarna.
– Lars-Gunnar Björklund död, Åke Strömmer död, Tommy Engstrand död, Ingvar Oldsberg död, Agne Jälevik död.
Runt omkring den legendariske sportjournalisten, som i 44 år var en del av Radiosportens redaktion, har tidigare kolleger och vänner lämnat jordelivet.
För Strandberg är det en smärtsam påminnelse om det som kommas skall.
– Jag är verkligen rädd för döden. Riktigt rädd för döden. Jag vill inte komma närmare döden. Absolut inte. Jag mår jättedåligt av det, säger han.
Han kliar sig i tredagarsstubbet i ansiktet vid köksbordet i kåken i Saltsjö-Boo och tar ny sats.
– Jag tänker mycket på döden. Jag tycker det är fruktansvärt. Det är hemskt.
Åldrandet har han inte heller mycket till övers för. Det tycker han också är jobbigt.
– Jag spelar tennis varje vecka. Jag kämpar verkligen. Men jag är mycket sämre nu. Mycket sämre. Du tappar muskler och kan inte bära lika mycket. När jag åker till hallen så har jag min högtalare med mig och den är mycket tyngre att bära nu.
– Sedan ser man äldre ut. Jag vill inte se äldre ut. Det är värdelöst, säger han.
Då och då blir han påmind.
– På Hemköp på tisdagar är det pensionärsrabatt. I går skojade jag och sade: ”Är det rabatt i dag?”. Då svarade han: ”Jag har redan dragit av den”. Vilken käftsmäll. Men det kanske var befogat...
Vägrar avslöja sin ålder
Det är också viktigt för Strandberg att hans ålder inte kommer på tal, eller tillkännages. Det var nämligen förutsättningen för den här intervjun. Han ställer gärna upp, med villkoret att åldern inte nämns.
Faktum är att det är rätt svårt att få fram den mångårige radioreferentens ålder om du försöker.
– Jag har kämpat som en idiot i många månader för att få bort det där på något sätt. Om du skulle skriva min ålder så kommer det in igen. Jag får inte bort det. Det är så jävla jobbigt. Det är en jätte, jätte, jättesak för mig. En otroligt stor grej, säger han.
Dels är åldern en påminnelse om att livet inte varar för evigt. Men enligt honom själv ligger det honom också i fatet när han åker runt och jobbar som imitatör.
Strandberg har Bosse Parnevik som sin stora idol och han uppträder själv som imitatör på diverse inrättningar. I repertoaren finns bland andra Kalle Moraeus, Leif GW Persson, Jonas Gardell och Magdalena Andersson.
– Om jag ska ut och uppträda någonstans så är det inte bra. I Sverige ska man inte vara till åren. Det skadar en rätt mycket.
Blir man bortvald på grund av ålder?
– Jag låter ju rätt ung på rösten. De vill ha dem som är 60 år och yngre. Till och med 45-åringar har svårt att få jobb, sägs det. Det går åt det hållet. Politikerna lägger ribban för ålderism, och jag tycker inte om det där. Jag tycker man ska bedöma människan var och en för sig. Inte klumpas ihop som åldersdigna.
Fick gå under uppmärksammade former
Efter att ha skickat ett band till Sven Jerring som ung hittade Strandberg senare in på Radiosporten under Lennart Hyland, där han blev en av ”Hylands pojkar”. Därefter följde en över fyra decennier lång karriär som innehöll det mesta.
Björn Borgs storhetstid följdes på nära håll, han såg Sverige riva den kinesiska pingismuren och referatet från boxaren Anders ”Lillen” Eklunds EM-match mot norske Steffen Tangstad har blivit en klassiker.
2012 fick allt ett abrupt slut.
Efter att ha släppt in vännen, och SVT-profilen, Bosse Hansson i hytten under en match på Råsunda fick han lämna Radiosporten under uppmärksammade former. Det eftersom Hansson yppat ordet ”svarting”, vilket läckte ut i sändningen genom Strandbergs mikrofon.
– En stor del av mitt liv har varit radion, den största delen kanske. Som tack för alla år skällde chefen ut mig. Jag tyckte det var för jävligt. Det tyckte de andra också, för de tog mitt parti. Jag hade inte sagt något. Jag kände mig verkligen orättvist behandlad. Det är klart att det är ett hack i skivan.
Vad tycker du om Radiosporten i dag?
– Det är så anonymt. Precis som tv-sporten. Förr hade man Sven ”Plex” Pettersson, Bengt Grive, Bengt Bedrup och allihop. Nu vet man inte någon som jobbar där. Jag kan lyssna på radion i bilen på torsdagar när det är hockey, men det är så anonymt. Jag vet inte vilka som rapporterar. De låter likadant allihop.
Han minns svunna tider.
– När jag började med Sportextra så var det fler profiler. Det säger alla. Folk hade relation till de flesta. Det var en personlig värmestuga.
Det snöpliga avslutet har dock inte påverkat Strandbergs syn på sina år på radion. Han kallar sig ”privilegierad” som har fått ägna sig åt sin stora passion i alla år.
Pensionen var länge sedan och det har snart gått 15 år sedan han lämnade radion, men Strandberg håller sig alltjämt aktuell. Betydligt mer än andra i hans ålder. Han är del av podcasten ”Ekstedt sport” med journalisten Olle Palmlöf och Jesper Ekstedt, spelar in radio med Lotta Bromé på ”Sportsnack” och gästar diverse program på SR mellan varven.
Men det skaver i Strandberg.
Han skrapar med naglarna på den röda bordsduken och pillar bort något gammalt intorkat.
– Jag får inte referera någonting. Det är det jag verkligen vill. Jag vill göra Stockholm Open och hockey på Hovet. Jag brinner ju för det här, säger han.