Maria Sid kallar sig själv för en människoforskare. Hela sitt liv har hon studerat människor och deras förehavanden, känslor och reaktioner. Inte minst i sitt arbete som skådespelare och regissör.
Att hon är genuint intresserad av andra märks i hennes sommarprat, som trots att det handlar om hennes liv från barn till vuxen yrkeskvinna, aldrig känns självcentrerat. Snarare får hon berättelserna om sig själv att framstå som allmänmänskliga. Hon är en sympatisk och skicklig berättare, från början till slut.
Berättelsen börjar i barndomen. Maria Sid var hemskt blyg men blommade ut när hon fick stå på scenen. Tidigt lärde hon sig vikten av böcker, teater och konst. Inte minst från sin pappa som själv var skådespelare, och farmodern som skickade med Dostojevskij när Maria Sid skulle till Grekland med sin pojkvän.
Vem?
Maria Sid är skådespelare och regissör och har varit verksam i både Finland och Sverige. Hon har bland annat medverkat i ”Parterapi i Gagnef” och gjorde rösten till den svenska Muminmamman. För sin roll som Isa Stenberg i ”Smärtpunkten” nominerades hon till en Emmy och fick tv-priset Kristallen i kategorin bästa kvinnliga skådespelare.
Maria Sid är teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern och i höst regisserar hon deras uppsättning av ”Jesus Christ Superstar”.
Man skulle kunna säga att Maria Sid bygger sin radiotid runt ett par livsinsikter hon fått under sina nästan 60 år på jorden. En av dem handlar om det motstridiga och smärtsamma i att vilja två saker samtidigt. Som tonåring var hon tillsammans med en kille som hon älskade. De planerade livet ihop på hans bondgård, men parallellt fanns en annan kärlek: den till teatern. Till slut valde hon det senare, men kan fortfarande tänka på sitt alternativa liv som bondfru.
En annan livsinsikt handlar om gången hon befann sig i en destruktiv relation. När hon till slut lyckades ta sig därifrån trodde hon att friheten skulle komma omedelbart, men skammen stannade kvar längre än så. Känslan av misslyckande plågade henne. Hon kallar det för ”den sista makthandlingen som våldet utför, att få den som blivit utsatt att fortsätta bära skulden även efter att allt är över”.
Även då fann hon tröst i litteraturen. Efter sommarpratets slut är det framförallt det jag bär med mig; hennes outtröttliga kärlek till konsten och berättelserna. Övertygelsen om att det är genom dem människor kan mötas, och förhoppningsvis känna sig lite mindre ensamma.
Det, och hennes generösa berättelser från livets toppar och dalar, får åtminstone mig att känna mig lite mindre som en isolerad ö. Jag hade kunnat stanna länge i teaterchefens värld.
Sommarpratare 22 juli:
Robin Larmérus, lyssnarnas sommarvärd, brandman